Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

När får egentligen "vanligt" folk vara med i debatten?

   I en liten lokal i en trist närförort till Stockholm ska min kompis intervjua en författarinna om hennes nya bok. Sex personer har letat sig dit. Det är bara ett av alla dessa osexiga studieförbund och ABF-hus i Sverige, hem åt glömt folk som inte blir inbjudna till PK-debatter eller Resumékvällar.

Samtalet skulle röra sig kring författarinnans bok som till viss del handlar om ett Sverige där det är långt mellan politikerna och folket. En medelålders kvinna i publiken reser sig upp och förklarar lite för länge och osammanhängande hur trött hon är på att medierna inte pratar om integrationsproblemen:

"Får jag säga jag att jag är rädd för invandrargängen när jag går hem på kvällarna?"

 

Den här inställningen är inte ovanlig. Även vi journalister vill gärna påstå att ingen vågar prata om saker på riktigt för att på så vis framstå som någon som kört det vita fingret riktigt långt ner i folkmyllan. Men problemet är inte att vi inte pratar om integrationsproblem. De senaste tio åren har utvecklingen svängt helt, från att klappa svartskallar på huvudet till att problematisera nästan allt de gör.

Vi pratar om gängkriminalitet i "invandringskontext", vi snackar hedersmord och om svennebrudar som kallas horor av blattekillar.

Vi lyfter ju på det berömda locket hela tiden. Men undertexten i kvinnans fråga är det intressanta: Vilka får delta i snacken? För hur sexigt det än är nu för tiden att ha "vanligt" folk på sin debattsida eller som bifigurer i tv-sända debatter, så handlar det fortfarande om marginalerna.

 

När den nya tidningen Public Service lanserade sig för en månad sedan lät det kaxigt att de skulle berätta om något annat än vad mainstream-medierna gör. Men inte bara berättelserna verkade bekanta, en titt på dem som medverkat visade att det är samma gamla bekanta namn; Rasmus Malm, Mustafa Can, Ira Mallik med flera, de flesta med redan etablerade mediala plattformar.

Sanningen är väl att stora delar av befolkningen är snuvade på mediaexplosionen, bloggkulturen eller krönikörsuppdragen, till och med dokusåporna väljer exklusivt nu för tiden.

 

Och i de osexiga studieförbundslokalerna sitter de som icke göre sig besvär, vars blogg ingen jävel skulle läsa för hur hitta den om den inte marknadsfördes i den stora kanalen först.

 

För några år sedan var jag chefredaktör för en nättidning, Sourze, vars affärsidé gick ut på att folk skulle betala för att bli publicerade. Jag blev varnad av kollegor i medievärlden, du är död om du tar det här jobbet, det är odemokratiskt att ta betalt av folk för att få skriva.

 

Men sen när är det en demokratisk rättighet att jobba medialt?

 

Det handlade mer om att erbjuda en tjänst och samtidigt göra ett trist medieklimat en tjänst, som jag såg det, och även den redaktion som blev Per Andersson, Jan Gradvall, Ali Fegan, Ana Udovic, Linda Belanner med flera. Grundidén var inte otippat en icke-journalists, Carl Olof Schlyter, som visst trodde att folk skulle betala för att få skriva.

Det blev en sajt där vem som helst som kunde avvara en hundring kunde skriva fritt i tre månader, alla texter gick genom textredigerare som hjälpte till att sätta rubriker, tvätta lite och rätta stavfel. Vårt jobb i redaktionen blev att jaga in de stora namnen så att sajten fick uppmärksamhet. Men om Carl Bildt skrev så fick han inte mer utrymme än Sourze-skribenterna.

 

Vissa Sourzare blev upptäckta, av förlag eller tidningar. Vi samarbetade också med ett debattprogram på TV4. Men det är omöjligt att stå sig mot de stora medieföretagen och i dag lever även Sourze lite i marginalen.

Så kanske är det i framtiden SVT som borde göra skäl för sina licenspengar och bjussa på mer än sms-funktionen i Debatt?

 

Vad sägs om att SVT rear ut studiotid varje vecka? Eller, för en hundring får man göra extra lång eftertanke i Agenda? Det kan bli hur dåligt, deppigt, sjukskrivet, rättshaveristiskt, maniskt, beroendeframkallande och porrigt som helst.

Precis som Sverige är.

Halleluja.

Belinda Olsson

Belinda Olsson

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet