Jag vill också ha en blingbling-ring

KOLUMNISTER

Pojkvännen och jag har åkt skytteltrafik över hela landet de senaste månaderna för att hinna med olika kompisars bröllop. Fem stycken har vi redan avverkat. Vi är inte färdiga, två kvar, ett i helgen och ett i juli.

Jag måste säga att det är något rörande över att se moderna människor som lever livets glada dagar annars och inte skulle kunna peka ut närmsta kyrka i sitt bostadsområde, stå framför en prelle och lova trohet inför Gud. Trots att halva kyrkan består av skilsmässofall. Det är något rörande konservativt - jag menar det inte ironiskt utan på riktigt att det är fint - att vi alla fäller en tår när prellen pratar om den rena, oqueeriga och eviga kärleken.

För vi vet ju att där utanför är kärleken precis som vanligt. Det vill säga lika påfrestande, girig och komplicerad som den är underbar och beroendeframkallande. Men vi måste alla få tro, så är det bara. Det är fint.

Jag vill gifta mig. Varför? Jag vill åt ringen. Jag vill ha blingbling på vänsterhanden, jag erkänner. En snygg dyr ring som jag aldrig tröttnar på. Som inte är köpt på H&M utan hos någon fin juvelerare. En med diamanter runt hela. Tunn, fast ändå bländande. Förra helgen gifte sig min äldsta barndomskompis. Hon var vacker som en dag och det var brudgummen också. Det var ett jättefint bröllop. Kompisen hade en sån ring. I want the ring. Men köp en ring ändå tänker ni? Nej, det är fusk. Det känns lika krystat som de där singelringarna jag läste om i någon tidning. Man sätter en ring på högerhand för att signalera att man är stolt singeltyp.

Men efter att ha varit på så många bröllop börjar jag tveka, kring hur jag vill gifta mig egentligen. Stort? Litet? Utomhus? Jag vill inte gifta mig i kyrkan i alla fall. Jag har fortfarande inte kommit över när jag bodde i en by när jag var liten och prellen skickade hem mig från söndagsskolan eftersom jag inte var döpt i kyrkan. Men utomhus - om det regnar då? Ensamma, i Rom eller Barcelona, eller här hemma? Man vill att det ska bli rätt på en sån dag.

Jag känner en kille som blev för full på champagnefrukosten och däckade på toan i skolan på sin studentdag, precis när hans klass sprang ut på trappan. Sådant sitter i ska ni veta.

Jag har några till frågor kring det här med bröllop.

1. Hur gör man med släkten? Dem som inte går ihop till exempel. Ska de sitta långt ifrån varandra då, eller? Ska man utse kompisar som vaktar galna släktingar?

2. Hur får man råd? Alla bröllop vi varit på nu har bjudit på allt. Fri alkohol, massor av mat. Tar man banklån? Hur rika är svenskarna egentligen?

3. Blingbling. Kan man få spons?

4. Varför vill så många dissa brudparet i sina tal (detsamma gäller inte sällan aktiviteterna på möhippor och svensexor).

"Jo du Tony, när du var liten så bajsade ju du på dig en gång, kommer du ihåg det." Eller "Lina, du var ju aldrig speciellt populär hos grabbarna med din harmynt. Men sedan opererade du dig och fick i alla fall en kille." Och varför är det så många och långa tal. Speciellt män i trettioårsåldern med kolossalt självförtroende, de kan köra huuuuur länge som helst.

5. Ska man tillåta barn? Jag är osäker. Många flummare menar ju att barn gör fester roligare. Det är bara skitsnack. Visst, under själva akten borde ju lillen och lillan få vara med, men på festen?

6. Som gäst på bröllop, och som tjej. Vad ska man ha på sig? Jag är djupt emot taftmodet, frasljud på klänningar och sjalar. Kan inte Sofi göra bröllopsspecial i Klick. Om man har en snygg svart klänning, är det okej? Kan man ha vitt?

7. Shit, vad ni önskar er dyra saker, ni brudpar. Var går undre gränsen för vad man kan ge för, och högsta att önska sig för? Och kan man vara sex personer på en present som kostar femhundra, eller verkar det snålt?

8. Är syrianbröllop lika roliga som alla säger? Hur mycket kostar det?

9. Om man skiljer sig inom ett år. Ska man skicka "Förlåt"-kort till gästerna då? För att man tog upp deras tid i onödan?

10. Om man skiljer sig, vem tillhör brudens blingbling?

Belinda Olsson