Fler konflikter i nya dokusåpan Slottet

KOLUMNISTER

Mona Malm är lite som Emma Andersson. Snäll, omtyckt, söt, tar för sig på ett brudigt sätt, det vill säga lagom mycket. Maud Adams är en Carolina Gynning fast utan attityd. Hon är bara menlös. Taube är lite menlös också, lite som han mäklaren Stefan som var med i "Big Brother" förra året. Peter Harryson är clownen och påminner om Dennis i "Big Brother", ni vet han som sprang omkring med en liten ful snorrekalsong och var jobbig.

Jag sitter annars här och väntar på att någon ängslig kulturmänniska ska analysera den nya (så kallade) dokusåpan "Stjärnorna på slottet".

SVT kallar det inte en dokusåpa rakt ut och Börje Ahlstedt och Mona Malm har inte satt på varandra på slottstoan, det är mer troligt att deltagarna halkar och bryter höftleden i trädgården - och det finns inte så mycket sprit att förfasa sig över, men ändå. De sitter framför kameran och babblar om sig själva, däremellan gör de meningslösa aktiviteter alternativt käbblar med varandra. Låter som en dokusåpa. Så, var är nu alla som gärna vill rädda de stackars svaga människor som ställer upp i dokusåporna. Var är resonerandet runt utnyttjande, att inte veta vad man ställer upp på. Nix, i-stället får Dramatenstjärnorna och Bond-tanten all respekt. Både av skribenterna och producenterna. SVT klippte ju till och med bort ett bråk i första avsnittet. Hur kan man göra det? Hur kan man välja bort ett bråk mellan Börje Ahlstedt och Peter Harryson för att istället visa när Mona Malm och Maud Adams plockar örter i trädgården? Kanske visar det att SVT:s team faktiskt ser ner på vanliga dokusåpadeltagare, för i Robinson när det gick på SVT klipptes aldrig något bråk bort. Så sanningen är att jo, både tv-teamen och kulturskribenterna ser ner på "vanliga" människor i dokusåporna men ser med vördnad på stora Dramatenskådespelare som väljer att vika ut sig mentalt. Då kan vi gå vidare på temat "Stjärnorna på slottet". Jag trodde att jag inte skulle bry mig eller i alla fall somna. Men jag har faktiskt börjat gilla den. Det är något med den. Börje Alhstedt som jag alltid sett som en mysfarbror visar sitt rätta jag, det vill säga ett stort uppsvällt mansego. Som spelar teaaater hela tiden. Jag kan se Peter Birro och han sitta och skåla och skråla över sina arbetarklassbakgrunder. Det är rätt patetiskt när arbetarklass som klassreste för typ 40 år sedan ska kokettera. Börje: "Här står jag på slottet, en arbetargrabb från Essinge". Du tjänade en mille förra året, är en av Sveriges mest kända skådespelare och hade råd att köpa kläder för 12 000 spänn för att vara med i "Stjärnorna på slottet". Väx upp! Du känns inte så där jätteghetto längre om du förstår vad jag menar.

Men Börje behövs ändå. Utan honom skulle det knappt gå att titta för det skulle inte hända något. Många som inte fattat dokusåporna hittills kommer när de ser "Slottet" att förstå att det faktiskt behövs konflikter för att man ska orka titta. Det är ett grundläggande tv-behov hos oss alla, inget vi ska skämmas för. Tack vare Börjes och Peter Harrysons manliga prestigekamp och Börjes kåta ögon på Mona Malm så blir det ju kul. Eller som när Börje frågar Sven-Bertil Taube om han fått draghjälp av pappa Evert Taube och Sven-Bertil blir sur. När alla vet att pengar och släktskap är den främsta vägen till framgång.

"Stjärnorna på slottet" kommer aldrig att bli lika bra som "Big Brother" eller något "Paradise Hotel", men det är en lagom mysig mellanlandning. Överhuvudtaget kommer det att bli en bra tv-vår! "Prison break" som startade i måndags ska jag följa slaviskt på grund av alla snygga män. Tyra Banks styr redan mina onsdagar. Och Geena Davis som USA:s första kvinnliga president i "Commander In Chief" ska jag under inga omständigheter missa.

Till dess hoppas jag att ghettowannabe-Börje vågar bitcha lite mer under veckans sista avsnitt från slottet.

Belinda Olsson