Jag skulle kunna bli chartermissbrukare

KOLUMNISTER

Jag har precis varit på Kanarieöarna. One week charter. Första dagen var jag helt charterchockad. Det var så länge sedan jag var på charter. Allt bara ramlar över en, vad gäller "kulturupplevelser". Ni vet, fyllosarna, kvällstidningarna, Kalles kaviar, vattengymnastiken etcetera. Inte mycket har förändrats sedan filmerna om Stig Helmer heller, det är bara lite mer av allt.

Fler barnfamiljer, fler tjockisar, fler tragiska morsor och farsor som dricker för mycket.

Men när man släpper efter, det är då det händer och man

inser hur helt fantastiskt det är. Som småbarnsförälder har man allt serverat. Det finns lekplatser vart man än vänder blicken, det finns Bamseklubbar och barnpooler, och svensk glass och allt det där som man fnyst åt i halva sitt liv.

Jag har aldrig förstått tågluffning eller hitta sig själv-grejen

i Indien och nu som småbarnsförälder står det klart: jag skulle så lätt kunna bli en chartermissbrukare.

Charterchock

Full pappa på planet ner som fick en rungande utskällning av sin ena tonårsdotter.

Män i shorts och med kritvita ben som handlade knäckebröd och sexpack.

Att kvällstidningarna fanns i affären, med bara en dags försening.

Maten. Pommes frites och barnmatspurésmakande spaghetti bolognese och pizzor med för mycket ost på. (Jag visste inte att det gjordes sådan där tjock vit maskliknande spaghetti längre, som man fick i skolan när man var liten).

Fetman. Shit, vad det är sant. Vi svennar håller på att äta ihjäl oss. Vi är tjocka, slitna och rökande. God bless us.

Aggressiva ungar som hoppar i poolen precis bredvid där man ligger och tannar.

Servitörer som kan säga "Vitlöksbröd?" på bruten svenska.

Missunnsamheten. Alla vill ha det bästa så man är uppe med tuppen för att "paxa" de bästa solstolarna vid poolen och i kön på flygplatsen hem försöker man smita före för att hinna handla allt man ska.

Chartermissbruk

Barnpoolen

Lekplatserna

Svenskfiket med latte och leksakshörna

Alla andra snälla barnfamiljer som inte bryr sig när ens unge skriker eller på andra sätt "stör ordningen".

Att sitta på balkongen i sin enrumslägenhet med kokvrå och titta på palmerna och gotta sig

åt att det är 25 grader samtidigt som man får sms hemifrån om att det pissregnar där. Det måste vara dåligt väder hemma om resan ska vara värd besväret till hundra procent!

Att det finns folk som pratar ens språk överallt och affär med mat man känner igen och inte blir magsjuk av och så vidare. Det är lätt att raljera över att "gud, folk åker bort för att komma hem", sedan satt man där med Ahlgrens bilar och Aftonbladet vid poolen.

När man kommer hem och DN dimper ner på hallmattan igen. De publicerade ett citat

(i går) på DN Kultur från en av kvällstidningarna för att lite raljant visa hur mycket vi skriver om BB-huset. Men hellre skriva om "övergreppen på Samuel" i BB än ännu en runkhyllning till Mustafa Can okej? Men det är bara min åsikt. Får en att längta tillbaka till charterresan i alla fall. Inte en DN in sight på Playa Feliz. Eller jo, affären sålde faktiskt DN ibland, men det var nästan ingen som köpte den, alla läste kvällsisarna.

Vanligaste chartermeningen Vad betalade ni för resan?

Belinda Olsson