Filmen om fi ger mig fler frågor än svar

KOLUMNISTER
Belinda Olsson och regissören Liv Weisberg på förhandsvisningen av Weisbergs dokumentär om feministiskt initiativ.
Foto: Robin Nordlund
Belinda Olsson och regissören Liv Weisberg på förhandsvisningen av Weisbergs dokumentär om feministiskt initiativ.

Kallade Tiina Rosenberg verkligen Ebba Witt-Brattström för ”könsförrädare”?

Varför kom inte feministiskt initiativ in i riksdagen när de några månader före valet kunde tänkas få var fjärde kvinnas röst? Var allting mediernas fel?

Hur gick det egentligen till när landet som kallar sig världens mest jämställda fick sitt första feministiska parti?

I går kväll gick jag på pressvisningen av SVT-dokumentären om feministiskt initiativ – ”Viljornas kamp” – som visas i två delar med start på söndag.

Filmaren heter Liv Weisberg, och under 21 månader följde hon bildandet av fi och kampen för att nå riksdagen. Den som hoppas på catfight eller att saker och ting ska komma i ny dager vad gäller alla turer kring fi kan tyvärr lägga ner. Eller jo, Tiina verkar aldrig ha kallat någon för könsförrädare, det var Ebba Witt- Brattströms tolkning. Litteraturprofessorn framstår som mer besynnerlig än någonsin och här uppkommer dokumentärens första men inte sista frågetecken för mig.

För Weisberg har artigt hållit sitt avstånd – skildrat, inte drivit på. Men berättelsen om fi hade behövt något mer. Mindre ”fluga på väggen” och mer riktning. More fire. Jag önskar att Weisberg hade följt upp med Witt-Brattström vad som drev henne att gå ut i medierna.

Det är rätt uppenbart som tittare att det faktum att hon kände sig bränd gjorde att hon ville hämnas. Varför var det så viktigt? Detta framgår aldrig riktigt tydligt. Att det var viljornas – egonas kamp absolut – men händelseförloppet saknar pusselbitar känns det som. Fast Witt-Brattström har en del väldigt roliga oneliners i dokumentären, som när hon efter sitt avhopp torrt konstaterar att: ”Nu blir det Gudrun och hennes dvärgar i alla fall.”

Och det här ständiga gnället i fi, om mediedrev och dumma journalister ifrågasätts inte en enda gång. Fi fick ju i själva verket en jäkla massa gratis anser jag. Månader av spekulationer drev upp intresset för den mystiska organisationen ingen kunde sätta ett namn på.

Tror fi att en enda kotte hade kommit till en anonym liten nystartad organisations presskonferens bara så där? Medierna ägnade sig absolut åt drevjournalistik stundtals men jag förstår inte riktigt fis konstanta gnäll ändå. Inte med tanke på att de gång på gång hade chansen att ta befälet men inte gjorde det.

Min egen undran med fi har hela tiden varit varför man gick ut så tidigt. Med ett gäng frontfigurer där flera var medieovana och knappt hade hunnit lära sig att säga sin könsanalys utan stakningar? Och hur halkade fi in i det vita medelklassfacket så snabbt?

Hur står det egentligen till med det egna könsroll/etnicitetstänkandet bland de stora feministerna? Hbt-frågorna fick vända i farstun och i ett möte mellan Gudrun och fis övriga två språkrör Sofia Karlsson och Devrim Mahvi delar Schyman helt frankt ut ”skolfrågorna” till ”unga” Sofia och ”invandrarorganisationerna” till ”invandrarkvinnan” Devrim.

Jag tror på idén om ett feministiskt parti – varför inte? – men jag tror inte på ett parti utan tydligt ledarskap. Inte heller tror jag på att ett parti ska kunna täcka in kvinnor från både vänster och höger även om vissa frågor engagerar över partigränserna.

Det är heller inte så att jag tycker filmen om fi är bortkastad tid på söndag. Se det som en historielektion. En bitvis både rörande och viktig historia om gräsrötter som inte har Säpovakter eller får åka chaufförburen bil (Gudrun Schyman och Maria Carlshamre) till möten men ändå gnetar på, om rasismens fula ansikte och könsföraktets uppgivenhet i landet Sverige. Om hur fruktansvärt jävla oglamouröst och slitigt det är att starta ett nytt parti i en demokrati. Än mindre att ta sig hela vägen in till Rosenbad, där feminismen behövs som mest. Men också om hur patriarkal även det väsen som säger sig hata patriarkatet kan vara.

Belinda Olsson