Att män tackar ja är det konstiga

KOLUMNISTER

Så föll ännu en kvinnlig ”chefsförebild”. Som en liten påminnelse om att Filippa Reinfeldt-bilden av en harmonisk bullbakande morsa som gör superkarriär samtidigt som hon tar hand om tre barn inte finns på riktigt.

Nu snubblar nästan alla över varandra när de ska ge Kristina Axén Olin duktiga tips om hur hon ska hantera livet för att kunna fortsätta vara borgarråd i Stockholm utan att gå in i väggen eller bli alkis på heltid.
Vilka puckon de där männen är. Som avstår att lära känna sina barn och vara schysta partners

Värst är, tycker jag, när feminister ska ge råd, eftersom så många feminister lever precis likadant som hon. Tar störst ansvar för hem och barn, har duktig flickakomplex, tackar nej till chefsjobb. Råden hon får är givetvis allt från att skaffa hushållstjänster till att sparka mannen i arslet och lära sig könsrollsanalysen om kärnfamiljen.

Jag tycker att det är skit att det jämt är kvinnor som snackar om det här. Och jag tycker inte det är ett dugg konstigt att så många kvinnor tackat nej till att leda sossepartiet eller tvekar att bli chefer överhuvudtaget.

Man kan sucka över att kvinnorna tackar nej men kanske ska vi fråga oss varför män tackar ja. Varför är det så många män som fortfarande hoppar rakt upp i vd-sadeln/partiledartoppen utan att blinka när det innebär att de knappt får träffa sina barn och partners?

Många kvinnor är smartare än män, de inser att det här med att missa sina ungars barndom är en stor miss medan män bara tuffar på med slipsen hårt åtdragen.

Inte kan man hoppas att de kvinnliga cheferna ska ändra något heller. Annika Falkengren är vd på SEB. Hon är som vilken annan karl som helst, jobbar hela tiden och har barnflicka. Maud Olofsson, centerns partiledare, har en hemmaman som om han var kvinna skulle kallas ”loser”.

Personligen är jag mer intresserad av chefsmännen som INTE går in i väggen, knaprar huvudvärkstabletter (in public) och suckar över det tunga ansvaret. Varför vill de jobba dygnet runt, sitta i sammanträden tills arslet har träsmak, åka

kors och tvär på flyg och stressa, hålla i tråkiga konferenser?

Ah, just det. Det är ju enklare att ta hand om företag än om barn. Män har insett att det tuffaste och sämst avlönade jobbet är att ta hand om sina barn. För man kan inte vänta sig fallskärmar eller feta bonusar som tack. Har man tur får man en blöt puss eller stor kram när man minst anar det men det är inget liv i sus och dus vad gäller cash och prestige. Det är naturligtvis mycket tjusigare att gå på ”jobb”-middagar eller bli hyllad i näringslivsbilagor än att stå i parken och medla mellan två ungar som håller på att slåss.

Det snackas så mycket om hur dumma vi kvinnor är som går i fällan och tar huvudansvar för båda jobb och familj, vilka puckon vi är, jag menar lyssna bara på Axén Olin. ”Mina barn förväntar sig det” om att hon är den som hämtar mannens skjortor på kemtvätten.

Men: vilka puckon de där männen är. Som avstår att lära känna sina barn och vara schysta partners.

Varför ska kvinnor stånga sig blodiga för att män ska ta mer ansvar? Varför kan inte män komma på det själva? Kan inte män revolutionera arbetslivet en gång för alla? Kan inte de manliga cheferna börja ta pappaledigt eller åka hem tidigt för att fixa kvällsbadet och godnattsagan?

Eller i alla fall ärligt berätta för oss varför så många män fortfarande tycker att det inte är värt något att umgås med sina barn.

Belinda Olsson