Att tala om en trasig barndom är modigt

KOLUMNISTER

När jag var höggravid med mitt andra barn fick jag ett manus hemskickat. Det var Hillevi Wahls bok ”Kärleksbarnet”. Vi har varit kolleger tidigare och sprungit på varandra en gång i halvåret men aldrig umgåtts. För några år sedan började hon skriva krönikor i Metro.

En dag skrev hon en krönika som fick mig att haja till. Det var kring midsommar och jag minns det väl. Krönikan var väldigt lågmäld och icke-kletig och handlade om en midsommarafton när Wahl var liten. Föräldrarna hade fyllefest och lilltjejen Hillevi barrikaderade sig på sitt rum, rädd att någon fyllevuxen skulle ge sig på henne.

Tårarna rann medan jag satt på tunnelbanan och läste. Mycket skämmigt så klart. Sedan gick det ett tag och så skrev hon något mer om att växa upp med alkoholiserade föräldrar. Och lite till. Försiktigt trevade hon sig fram, som om hon provade om marken skulle hålla.

Jag blev så obeskrivligt glad när jag fick höra att hon skulle skriva en bok om sin uppväxt. Tänk vad det betyder för alla andra tilltufsade liv där ute. Som varje dag lever det där livet. Sega och tuffa små överlevare som inte har någon som nattar eller läser sagor för dem, som blir vuxna redan som barn och diskar och städar och packar sin egen ryggsäck till skolan eftersom de vuxna kollapsat. Sedan blir de små vuxna stora och undrar om de är körda. Då finns det en fin Hillevi Wahl där som visar att det går. Hon ville att jag skulle skriva ett förord till hennes bok vilket jag blev väldigt stolt över. Men jag lät det där manuset ligga i min jobblåda länge. När jag försökte läsa det så gick det inte. Jag orkade inte. Jag orkade inte resa tillbaka till en utsatt unges vardag, med ett barn i magen som snart skulle födas. Det blev för mycket, kontrasterna var så stora.

Men jag är väldigt svag för människor med starka levnadsöden – vem är inte det? – som just överlever för att klara att berätta. Det ger oss vårt hopp om världen. Att det där trasiga barnet kan överleva. Det är modigt också.

Herregud, de flesta av oss skämdes bara våra föräldrar bytte frisyr och

ville gå på föräldramötena. Tänk att våga berätta om misär, om spyor och kiss och sprit, kanske till och med sexuella övergrepp. Även om åren går och barnen växer upp så är det modigt att förråda familjehemligheterna och avslöja hur liten man fortfarande är.

En annan maskrosunge och överlevare är Sandra Gustafsson (läs hennes vardagssköna blogg på www.sandragustafsson.com). Hon har skrivit en självbiografisk bok ”Maskrosungen” om att växa upp med missbrukande föräldrar.

Jag har inte läst den heller, jag skulle kunna lipa nu, bara jag tänker på omslaget av en liten Sandra med kramdjur i famnen. Men så blir jag så sur på mig själv, vad är det för stil? Två skarpa kvinnor berättar om svåra saker. Ska jag sitta med min näsduk och ”buhu, jag orkar inte lääääsa, det är så synd om MIG”. Så jag ska skärpa mig! Läsa! Snart!

Jag blev sån här när jag fick barn. Innan var jag way tuffare. Nu kan jag bara titta på Doktor Phil (eftersom Dr Phil löser alla problem i slutet av varje program), allt annat är för jobbigt. Konsekvens: jag vet väldigt lite om världen i dag. Tyvärr.

Men det är det här med när man vet hur utsatt ett barn är, som blir för mycket. Nu när man är medveten om hur mycket makt man har som förälder, hur utsatta de är och hur enkelt vi kan förstöra deras liv. Eller hur lätt ett barn slinker genom samhällsnätet när föräldrar inte orkar eller kan bry sig. Vem ska man skylla på då? Vems fel var det nu igen att Bobby dog?

Belinda Olsson