Publiken får just det skvaller den vill ha

KOLUMNISTER

Jag har en kompis som kan alla namnen på svenska och utländska kändisars barn, vilket tyder på en viss överkonsumtion av framförallt Mama men även övrig skvallerpress. Vi testade henne häromkvällen. Hon kunde Anna Books barn, Perrellis, Cindy Crawfords, Jesper Parneviks, Zlatans, med flera med flera. Hon kunde till och med Lasse Kronérs ungars namn. Lasse Kronér?! Ska man kunna det?

Skvaller är inte vad det har varit.  På ”mormors” tid föraktade man dom som nedlät sig till att prenumerera på Svensk Damtidning. Ett kvinnligt lågstatusintresse.

I dag är det kidsen som konsumerar skvaller, mest via nätet. Och det är som om alla är överens om att det som skrivs inte behöver vara sant. Jag älskar till exempel Veckans Nu. Men jag tittar bara på bilderna. Jag orkar inte ta mig igenom texterna eftersom jag ju inte vet om det är sant.

Det är bilderna man vill åt. I vanlig nyhetsjournalistik får fotograferna många gånger kämpa för utrymme. I skvallerpressen är dom kungar.  Och bilderna säger något om vår tid som det så fint heter. Skvallerbilderna skvallrar om vår moral, våra tabun.

Ta Lindsay Lohan och Samantha Ronson. Hur sött par är inte dom? Om dom nu är ett par. Hade det varit ett heterokändispar i 20-årsåldern hade vi fått se knullbilder på dom redan. Men Lindsay hjärta Samantha håller bara varandra i handen ibland så där som även tjejkompisar kan göra eller vilar ett huvud mot den andras axel. För vad skulle hända med Lindsays karriär om dom kysstes på bild?  Otrohet är okej, men lesbisk kärlek kan fortfarande förstöra en film­karriär.

Många bilder går ut på att avslöja kändisar osminkade eller i en situation där dom osminkat bryter ihop (Britney) eller är till exempel för fulla. Vi vill se dom tappa kontroll eftersom dom febrilt via sitt pressfolk gör allt för att just kontrollera bilden av sig själva.

Vilket de stora magasinen går med på. Senaste gången Vanity Fair hade Madonna på omslaget rusade jag och köpte den. Men som vanligt var det samma lama skit om hennes engagemang i världen (här skrattar vi unisont, tack), hur snygg hon är, om hur reportern får sitta i timmar inför intervjun och lyssna på hennes låtar och se hennes egengjorda pekoraldokumentär om Malawi. 

Då blir det lite härligt att hon fångas på bild och ser gammal och sur ut. 

Men skvallervärlden är som jag själv, enfaldig och stereotyp ibland.

Kvinnor är alltid offer eller som nu, är det lite inne med ”fånge”.

Hur många gånger har vi inte läst att Katie Holmes är fånge hos Tom Cruise? Han bestämmer allt och hon har inga vänner kvar.

Eller om hur Victoria Beckham lider på grund av David Beckhams otrohet eller för att hon är för smal för ett fjärde barn?

De få gånger man sett en dokumentär om Posh och Beckham har ju i själva verket han framstått som att det kanske bara är en hjärncelll i funktion och den vill helst prata fotboll med pipig röst medan hon dricker för mycket champagne, skämtar och bestämmer. 

I en scen i just en sådan dokumentär om Victoria får hon ett tips om att Perez Hilton sitter på ett fik på stan. Han är en populär elak skvallerbloggare, för er som är hopplöst efter. Poshkvinnan åker dit. Belackaren och offret tar i hand. Det blir kärlek vid första ögonkastet medan paparazzikamerorna smattrar utanför.

Riggat? Säkert. Men det finns inget mer marknadsanpassat än skvaller. Vill publiken ha metaskvaller så får dom det.  

FAKTA

Det krävdes en liten lantis för att överleva ett dygn på fjället…

...en storstadsunge hade max fixat tio minuter. Dels får våra ungar inte gå en meter ifrån oss (Engla-hysteri), dom är rädda och ängsliga, dels ser dom oss bara dricka latte hela dagen så när dom inte hittar lattemaskinen i skogen blir dom helt ställda och vet inte vad dom ska äta där ute.