Girighetens nya ansikte – Annika Falkengren

KOLUMNISTER

”Inga fler bonusar till män”, står det på ett mejl som dimper ner från Feministiskt initiativ medan jag skriver min krönika. Gudrun Schyman uttalar sig om moderaternas förslag om jämställdhetsbonus till pappor som väljer att vara hemma.

Smart rubrik, så här i bonustider. Fast hur igenkännande är det egentligen att dra på mäns girighet när girigheten just fått ett nytt ansikte?

Annika Falkengrens. Kvinnan som för några år sedan drog in som en fräsch västanvind i bankvärlden har visat sig vara av ungefär samma skrot och korn som … männen. Girig och utan kontakt med marken. Vad skönt att vi kan konstatera det nu, så som man en gång i tiden konstaterade på en löpsedel att ”Svart hjärta lika rött som vitt”. Nu vet vi – och förhoppningsvis även Fi – att ”Vit kvinna lika girig som vit man”.

Annars har det varit intressanta dagar i svenskt näringslivs kulturhistoria. Falkengren och Wallenbergarna gjorde bort sig. Falkengren och kompisarna försökte spela att dom bryr sig, genom att ta en genväg till pengarna. Det vill säga skrota bonusen men höja lönen.

Men det är det som är det fina med människor – dom tar faktiskt inte hur mycket skit som helst. Man kan sparka på folk, bokstavligen eller bildligt, ett tag – men inte hur länge som helst. Det hade inte Falkengren och kompisarna räknatmed. Det kallas att vara verklighetsfrånvänd.

Vi var nog många som tänkte samma sak. Hur blir man så verklighetsfrånvänd? När Annika Falkengren fick frågan om vad hon gör med alla sina pengar svarade hon att hon har hus och familj som alla andra. Det är minst sagt verklighetsfrånvänt. De flesta har familj och bostad men inte flera miljoner om året att stoppa in i projekten, så att säga.

Nu mullras det i leden. Både uppåt och neråt. Det finns en gräns för hur man kan bete sig, på ren svenska.

Men de stora vinnarna på SEB-skandalen är medietränarna. Pr-byråerna som kommer dreglande när en direktör fuckar upp. I flera år nu har dom tagit väldigt mycket betalt för att lära företag och organisationer att kommunicera när det är uppenbart att misstag har begåtts.

Nu för tiden går företag ut och ber om ursäkt innan misstagen är ute i medierna. I samma stund som kvällstidningarna, eller säg Uppdrag granskning, knackar på dörren ligger en varm pressrelease i fax och mejlkorgar. ”Vi ber om ursäkt för vad som komma skall.”

Att göra en pudel har räckt. Men det gör det inte längre, för den ursäkt som levererades av Annika Falkengren var inte mycket att hänga i granen. I TV4 fick hon frågan: ”Glömde du att säga att du fick en löneökning när du tackade nej till bonusen?”

Hon svarar: ”Det är historia nu, vi gjorde fel, nu tittar vi framåt.” Eh … Okej. Visst. Förlåt att vi brydde oss Annika. Det var dåligt av oss att hänga upp oss på detaljer. Förlåt att ursäkten inte kändes genuin. Att det lät mer som om du var sur för att vi trilskas. Förlåt, men ditt förlåt räcker inte. En konsult nära dig får förklara närmare när ni analyserat skadeverkan.

Sen finns det dom som alltid slinker undan. AMF sparkar sin vice vd Ingvar Skeberg som skulle få en bonus som drogs tillbaka när medierna fick nys om den – varpå han försökte flytta pengarna innan AMF skulle ta tillbaka dom (Skeberg jobbade kreativt för att hitta en lösning skulle man kunna säga). LO-ord föranden Wanja Lundby-Wedin, en av de mest kritiska rösterna mot bonusar och höga dirrelöner, sitter i AMF: s styrelse och stoppade inte bonusen.

Ja, tänk vad vissa kommer billigt undan. Vi klarar bara ett ansikte på den giriga makten åt gången. Just nu är det kvinnan som svept in som en stormvind. Annika Falkengren, a k a ”Jag har hus och familj som alla andra”.