Våld inte bara mäns problem att ta itu med

KOLUMNISTER

Häromkvällen var Janne Josefsson gäst i mitt program ”Studio Belinda”. Han tyckte att det var taskigt av mig att ha hoppat på Tito Beltran i Aftonbladet. Jag vet att jag borde hålla mig ifrån Tito Beltran. Man vet ju inte om han ”masserat” eller ”våldtagit” den där barnflickan. Janne Josefsson menade på att det kan vara den största rättsskandal vi sett på länge. Det skulle inte förvåna mig om det dyker upp i ”Uppdrag granskning” så småningom.

Det är ju värsta såpan:

Har Tito masserat eller våldtagit en känd skådis barnflicka?

En före detta sexualbrottsutredare anklagas för att vilja ”sätta dit” Tito Beltran.

Titos fru pratar ut.

Paparazzibild på Carola, hon förhörs.

Robert Wells är sårad. Fast tror på Tito. Eller hur det nu var.

Tito faller ihop i rättssalen.

Han har blivit en symbolbild för mig. Tito Beltran, den där stolta lilla tuppen som sprätter omkring, är en förorättad man. En man som älskar kvinnor och som haft många.

Alla vill åt honom. Allt är en konspiration. Svensk avundsjuka. Han är högljudd och teatralisk. Men hans fru står där vid hans sida hela tiden. På bilderna ser hon stridslysten ut. Jag kommer på mig själv med att tänka: Varför skäms hon inte? Är det inte pinigt att vara gift med honom vad som än hänt?

I det nya kulturprogrammet på den fria televisionen häromkvällen diskuterades det om manlighet. Jag minns bara författaren Maja Lundgren. Hon fascinerade mig för hon verkade ju inte så galen som alla påstår. Hon sa något som fastnade också. Om att våld inte bara kan ses som mäns problem att ta itu med. Eftersom det sitter kvinnor i väntrummen på fängelserna och väntar på männen. Som fascineras av de våldsamma männen. Som bär upp dem.

Manligheten är på dekis, gick tankarna i kulturprogrammet. Inget nytt under solen men visst. Manligheten är på dekis. Fast det är väl själva lyxen, om det behandlas som en konstruktion. Kvinnlighet är ju medfött, eller?

I ett debattprogram på fyran för någon veckan sedan sket man i den finkulturella tonen och stämningen och gick rakt in i getingboet: Har jämställdheten gått för långt?

Då var fokus flyttat från kärv våldsam manlighet tillbaka till tokkvinnorna igen. De som kämpar för att få mer i lön eller bättre villkor i hemmet. Vi förstör för männen fick vi lära oss. Fortsätter det så här vill ingen knulla till slut vilket säkert stämmer.

Men jag tänker på det Maja Lundgren sa. Om väntrummet på fängelserna. Om kvinnorna som skriver kärleksbrev till de arga brutala männen. Som kärar ner sig i Denho Acar-typerna (Originals Gangsters ledare, intervjuad i ”Uppdrag granskning” förra veckan). Ibland säger vi att ”stackars tjejer, tror att de kan rädda dem”. Fast jag vet inte alltid om det stämmer. En Denho Acar som hade stannat innanför ramarna hade antagligen haft ett halvtaskigt jobb, en halvtaskig lägenhet och halvtaskiga kläder, och ingen makt. Hur sexigt är det på en skala? Många tjejer vill nog inte alls rädda, de vill leva gangsterliv. Eller kaosliv.

Och då slår det mig att visst är manligheten på dekis. Den förvirrade mannen som står och stampar någonstans mittemellan utanförskapet och jämställdhetsbygget.

Mannen som försöker gilla läget men samtidig hatar det och som lämnats kvar i Norrland eller i gubbrummet på Spy Bar fem på morgonen. Den manligheten är lite ... hängig.

Men gangstern – den stereotypa manligheten är på uppsving om jag ska så en modetrend 2008. Kom i håg var ni hörde det först. Vad än kulturnissarna säger. Det ska vara en gangster i år. Visst, det är svårt att se att kvinnor skulle vilja gå man ur huse för att skaffa sig en gangster men jag tror att ju mer vi trampar på könsrollerna, desto mer vill vi ändå få njuta av stereotyperna och de få som vågar sätta på sig de bespottade kostymerna. Årets par med andra ord: Carolina Gynning och Denho Acar.