Bland taskiga provrum och fasansfulla f--tbrallor

KOLUMNISTER

Härmed vill jag åtala klädkedjan Indiska för att de ligger bakom att vi kvinnor får en skev kroppsuppfattning. Har ni testat ett provrum på Indiska någon gång? Något märkligt sker nämligen därinne. Plötsligt har man loosat sex kilo och ser ut som Heidi Klum. Inte i ansiktet kanske men ni fattar. Man vänder och vrider på sig i spegeln. Wow, vad snyggt den sitter. Den tar vi. Kanske en i annan färg också nu när man ändå ser så smal ut. Åker hem, glad i hågen och provar en andra gång, framför hemmaspegeln men se, vad konstigt.

Jag ser inte ut som ”The body” längre utan har gått upp sex kilo. Klänningen jag köpte sitter inte lika snyggt längre.

Indiska, varför gör ni så här? Jag frågade faktiskt en Indiska-expedit en gång och hon var lite ursäktande, nästan förlägen, jo, ja, speglarna bara är så tyvärr.

Så får man inte göra. Det är skittaskigt. Men det värsta är kanske provrum som inte vill en väl alls. Som förstärker ens ... eh, hur ska jag säga, problemområden.

Affären Monki på Götgatan har ett provrum som inte är att leka med. Ljuset är specialimporterat från helvetet och sitter rakt ovanför huvudet och strålar som solljus dagen då ozonskiktet pajat över hela ens kropp. Bra kanske, för då tar man ner sig själv på jorden och kan bli lite glatt överaskad när man kommer hem i stället. Fast man köper ju inte så mycket, å andra sidan. Jag shoppar ju inte cellulitshorts om jag redan har cellulitlår. Sedan är det små utklippta hål i tygskynkena som skiljer provrummen från resten av Monki-affären. Så om man är pryd så får man liksom ducka lite och slingra sig som Tom Cruise i ”Mission Impossible” när någon går förbi eller står i kö. Det är snyggt utifrån, väldigt arty och så, men inte så trevligt. Inte så mänskligt på något vis.

Men mycket som har med mode att göra är inte helt mänskligt. Som sjuttiotalsbyxorna som är tillbaka. Jeansen med gigantiskt hög midja

och väldigt utsvängda ben. Få, jag upprepar FÅ, OM ENS NÅGON, är snygg i 70-talsjeansen. Visst, de väcker minnen från när man var liten och mamma var ung. Men på tjejer i dag, ren skräck.

Framför allt blir 70-talsjeansen allt för ofta en så kallad kameltåbralla (eller f--t bralla som det också kallas i folkmun). Och det finns inga ursäkter för kameltåbralla.

En gång provade jag dock en kameltåbralla. Hög midja och utsvängda ben. Jag skyller på att expediteten tjatade, ”du skulle passa skitbra i dem”. Vilket var uppenbar bullshit. Min kropp är inte på något vis gjord för 70-tals jeans. Men jag provade dem och sedan var jag tvungen att ta spjärn med båda händerna mot väggarna i provrummet och trycka mig mot dörren som om jag bokstavligen satt fast i en skräckfilm. ”Tjejen med f--tbrallan del 13 – back to kill you.” För att inte prata om hur stor rumpa jag fick, herregud. Det är också en skräckfilm: ”Big ass, back to sit on you, part 8.” Jag rev av mig dem. Kastade ut dem i affären. Sprang fort i väg och lovade mig själv att aldrig aldrig mer läsa den där uppåtpilen som Sofie Fahrman har i KLICK. Från och med nu ska jag bara klä mig i neråtpilen. Hederliga cowboysboots och paljettrock.

FAKTA

Statsmissionen vill hjälpa barn i familjer som blivit vräkta. Hittills i år har kronofogden avhyst 66(!) barn. Det är sant, tyvärr. Statsmissionen tycker att vi ska skänka pengar ...

... I väntan på att våra politiker gör något åt problemet tycker jag vi sluter upp och visar att vi bryr oss lite. Casha!