Mitt i glamouren lyfter hon de svagaste

Drottning Silvia.
Foto: Stefan Mattsson
Drottning Silvia.
KOLUMNISTER

Den 19 juni 1976 var en lycklig lördag.

Jag var nio år, bodde i ett kedjehus i Helsingborg och följde tv-sändningen från kungaparets bröllop uppkrupen i en brun hörnsoffa i 70-talsmanchester.

Min pappa jobbade extra på Öresundsvarvet den lördagen. Jag minns det eftersom han vid lunch kom hem med en present till mig, en liten elorgel som tog över uppmärksamhet från bröllopet.

Nästa gång jag stötte på kungaparet var i verkligheten. Platsen var den gamla racerbanan Knutstorp där kungaparet gjorde ett ärevarv innan Ronnie Peterson och hans konkurrenter skulle gasa in. Själv satt jag på en stubbe och åt varmkorv med min pappa Romeo som snarare rankade italienaren och F1-världsmästaren Mario Andretti som dagens kung.

I början av min journalistbana på 80-talet korsades mina och kungens vägar igen, ännu närmare. Under en kaotisk presskonferens i samband med en scoutträff ställde jag en meningslös fråga som besvarades med orden "Den frågan har jag precis svarat på".

Mot bakgrund av det kändes mitt första riktiga möte med drottningen som balsam för själen.

Jag hade skrivit en artikelserie om den bristande demensvården i Sverige och fått beviljat en intervju eftersom drottningen hade engagerat sig i frågan och startat Silviahemmet.

Datumet för intervjun på slottet var spikat till den 11 september 2001. Jag och fotografen Magnus Wennman parkerade på borggården samtidigt som ett mobilsamtal upplyste oss om att ett av World trade center-tornen i New York hade rasat.

På hovets pressavdelning uppdaterades oavbrutet Aftonbladets startsida för de senaste nyheterna och starten på intervjun i drottningens arbetsrum kom av sig. Men efter en stund fokuserade drottningen helt på ämnet och berättade personligt om sin egen roll som anhörig, om sorgen efter sin mamma Alice, om den vanmakt man känner när en anhörig försvinner in i demenssjukdomens värld.

Det kändes som att hon tog sig all tid i världen. Då såväl som varje gång samtalen handlat om demenssjukdomarna, vår tids största folksjukdom.

Vi har flera gånger återkommit till drottningens mamma Alice, och till min mormor Emilia. De delade samma öde i slutet av livet. Och så länge mormor var i livet frågade drottningen alltid hur det var med henne. Det var en tröst. Inte för att hon var drottning utan en person som tog sig tid att skänka någon annans okända mormor en varm tanke.

Det är förståeligt att många i drottningen ser en kontrollerad kvinna i beige dräkt, en privilegierad person med delvis självvalda arbetsuppgifter som varvas med överflöd.

För så är det ju. Också. Det gör det tacksamt att raljera över hur svårt det måste vara att vara drottning. Och monarkins form och frågor som den ekonomiska insynen kommer att stötas och blötas så länge som det inte går att mäta kungahuset betydelse för Sverige.

Vad drottningen åstadkommit för sina hjärteämnen är däremot tydligt. Särskilt för demensvården. Hennes respekt och genuina intresse för de drabbade är orubbliga.

Under 20 år har hon satt de svagaste av oss alla högst på agendan. Och det finns sannerligen ingenting glamoröst över demensfrågorna. Hon har dessutom exporterat omtanken till utlandet.

Japanska journalister har flugit till Stockholm för att belysa den svenska äldrevården, delegationer med koreaner har visats runt på Silviahemmet av drottningen och sedan fört med sig tankarna om god vård hem till sina demensdrabbade på andra sidan jordklotet.

De som Alzheimerföreningens ordförande Krister Westerlund vill förbjuda ska kallas dementa. För de är ju inte, som ordet betyder, "utan själ". De är drabbade av en dödlig hjärnsjukdom.

Det sägs att graden av hur civiliserat ett land är kan mätas i hur man tar hand om sina handikappade och sina demenssjuka medborgare.

Att Sveriges rykte som ett humant samhälle i det avseendet lever vidare är till stor del privatpersonen Silvias förtjänst.

Så grattis på bröllopsdagen och tack för engagemanget!