En giftinjektion sparar inte samhället pengar

Dödskammaren i Huntsville där John Quintanilla avrättades.
Foto: Texas Department of Criminal Justice
Dödskammaren i Huntsville där John Quintanilla avrättades.
KOLUMNISTER

HUNTSVILLE, TEXAS. John Quintanilla rånmördade en 60-årig före detta sheriff 2002. För två dagar sedan avrättades han för brottet.

Jag stod utanför fängelset i Huntsville när det skedde. Och funderade på vad dödsstraff gör.

När dörrarna öppnades och vittnena klev ut fick jag svaret:

Det producerar ännu en död kropp.

”Dödsstraff avskräcker”, säger immigrationstjänstemannen.

Men nej. Dödsstraff avskräcker inte från brott. Det hävdar undersökningar från anrika universitet, från FN och från självaste FBI. Och när expediten på RadioShack säger ”Åh, du är från Sverige, coolt! Jag visste inte att det var en avrättning” så undrar jag hur i hela friden John Quintanillas död kommer att avskräcka honom från att göra dumheter.

”Det är billigare”, säger arga män som skrivit över hundra mejl till mig den här veckan.
 

Men nej. En giftinjektion sparar inte samhället pengar. Med alla överklaganden, dyra processer och högriskfängelser kostar varje dödsdömd tre gånger så mycket som en livstidsfånge. Pengar som så väl skulle behövas på andra ställen i Texas.

”Det ger avslut” säger kvinnan i hotellreceptionen.

Avslut?

Men nej. Det måste vara den största lögnen av dem alla. Ut kliver de människor som bevittnat det John Quintanillas död.

En kvinna storgråter. Hon var änka till mannen som rånmördats.

En kvinna storgråter. Hon var änka till mannen som avrättats.

Och jag tänker att det enda som avslutas nu är den här artikelserien, ”En vecka med döden”.

Framför mig finns bara förlorare.
 

Den långa utdragna processen, överklaganden, år av väntan, skapar förtvivlan och bitterhet och tomhet hos alla inblandade.

Ja, dödsstraff ger någon form av gammaltestamentlig rättvisa.

En idé om öga för öga och tand för tand. Vi ska kompensera för­lusten av ett liv genom att ta ett annat. En mänsklig impuls att försöka få något likvärdigt mot det vi en gång haft.

Men det enda jag ser är två kvinnor i sorg framför mig.

Jag ser inget återuppbygg­ande i detta.

Jag ser ingen rättvisa som helar.

För en timme sedan hade en kvinna förlorat mannen hon älskade.

Nu är de två.

Jag ser inte avslut.

Jag ser dubbelt så många människor i sorg som återvänder till samhäll­et.