Är vi svenskar för fina för vissa ord?

KOLUMNISTER

Det råder upprorsstämning på Aftonbladets redaktion.

– Historielöst vansinne!

– Upprörande idioti!

Känsloyttringar som i mångt och mycket nog påminner om ”grishalsdebatten”, när det tog hus i helvete på Ystads Allehanda i det fagra Österlen för 20 år sedan. Då skrev signaturen ”Bestört-08” en insändare om skåningarnas namn på fläskkarré.

”När det är sommar och Skånevägarna är fulla med stockholmare som inte är vana vid detta ord, kan ni låta bli 'GRISHALS'? Grymt och omänskligt. Våra barn föll i gråt i baksätet för att skåningarna var 'dumma mot grisar'.”

Österlenarna gick i spinn. Insändare på insändare diskuterade uppfostran, dialekter, herrefolksbeteende.

Som sagt. Hus i helvete. Då som nu.

I går skickade nämligen nyhetschefen Martin ut kollegan Fredrik för att skriva om blodapelsiner, ett ord som anses ”för äckligt” för svenskarna.

De ska nu heta …

– Röd apelsin? Vilket vederstyggligt fjantnamn som någon synnerligen fantasilös byråkratjävel listat ut, dundrar kollegan Svante.

– Vi vill vara eleganta, äta aubergine i stället för äggplanta, suckar Martin.

Är det så att vi är för fina för vissa ord?

Ty blodapelsinerna och grishalsen inte är ensamma om sitt öde, att vara för fula för svenskarna. Vi släpper nyhetsjakten för en vandring i minnenas allé, till en tid när avokado hette alligatorpäron, ruccola var senapskål och oregano kallades kungsmynta. Det sistnämnda gör att Svante fullständigt går i taket.

– Allt ska vara franskt, gastronomiskt och förfinat, men kan du tänka dig ett vackrare ord än kungsmynta? Ett jublande uttryck som kan vara hämtat ur Gamla testamentet. Oregano, vad associerar du det med … ett organ? Fräscht.

Att kinakål numera benämns som salladskål skapar också bestörtning, då kinakål ”ger en exotisk twist som kan ge tuggaren en känsla av världsvana, exklusivitet och förfining”.

Mitt i diskussionen kommer Fredrik tillbaka och berättar att sifforna talar sitt tydliga språk. Försäljningen av "röda apelsiner" går som tåget.

– Vem skräms av en blodapelsin? säger Svante uppgivet.

– Kanske Jehovas vittnen som ju har ett komplicerat förhållande till kroppens viktigaste vätska, knappast några andra, försöker han.

Men diskussionen är över. Kollegorna lommar i väg.

För tydligen är det så:

En röd apelsin måste tas på blodigt allvar.