Dagens namn: Yvonne, Jeanette
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Det finns flyktingar och det finns terrorister – och det är inte samma sak

Jag passerar en bar där det står skrivet med glad orange färg ”Happy hour mellan 18 till 20” på fönsterglaset. Strax nedanför finns ett kulhål. Och ännu ett. Och ytterligare ett.   Jag passerar en bar där det står skrivet med glad orange färg ”Happy hour mellan 18 till 20” på fönsterglaset. Strax nedanför finns ett kulhål. Och ännu ett. Och ytterligare ett. Foto: Carina Bergfeldt

PARIS. ”En bit bort från en av terroristerna utanför Stade de France låg ett syriskt pass.”

Mer än så kom inte fram under presskonferensen med chefsåklagare François Molin.

Men det räckte.

”BEVISET! Det är flyktingarna som gör det”, skriver den ene till mig.

”Nu är det dags att stänga gränserna för syrierna”, tycker den andre.

”Nu måste du jubla din muslimälskare”, filosoferar den tredje.

Och så vidare.

Och så vidare.

Jag har betalt för att formulera mig med ord, men känner mig tom på dem. Skulle med glädje ge alla pengar jag har i plånboken till den som kan hjälpa mig hitta ett sätt att få dem att förstå.

Det finns muslimer. Det finns flyktingar. Och så finns det terrorister.

Tre olika grupper.

Det var exakt fyra dygn mellan det att jag klev på ett plan och lämnade Grekland och att jag klev av ett plan och landade i Paris. Tiden på Samos har lämnat mig hudlös. Så pass att psykologen som Aftonbladet tvångsskickade alla oss utsända till log ett försiktigt leende och sa ”du kanske skulle komma tillbaka någon gång?”.

Jag hade berättat för honom om en natt på däck, en stjärnklar himmel. Om gråtande män och kvinnor. Om en bebis vi inte var säker på levde. Hur det var att stå tre personer och häva upp en kvinna – gravid i åttonde månaden – i båten medan hon skrek och slogs, rädd för sitt liv, rädd för sitt barns liv. Vi hade pratat om den äldre mannen som föll in och ut ur medvetslöshet, som jag nöp med jämna mellanrum för att se så att han inte tuppade av helt. Jag beskrev hur jag satt där i natten och tänkte ”vilken idiot tror att man riskerar sitt liv här för att begå ett terrordåd?”.

Fyra dygn senare landade jag i Paris.

130 förlorade människoliv. 300 personer på sjukhus.

Och ett syriskt pass som får stora rubriker.

Jag passerar en bar där det står skrivet med glad orange färg ”Happy hour mellan 18 till 20” på fönsterglaset. Strax nedanför finns ett kulhål. Och ännu ett. Och ytterligare ett. Sprickorna och hålen dansar över fönstret. Jag funderar om just de kulhålen kostade någon människa livet, men det är omöjligt att svara på. Det finns så många hål i glaset – och i väggarna runt omkring. Fjorton människor dog här.

Några meter bort, ett sjukhus där kön ringlar sig lång. Människorna i Paris tionde arrondissement har gått man ur huse för att donera blod till skadade.

Tio minuter bort, på Rue de la Fontaine au Rue, står en ensam kvinnlig polis framför ännu en restaurang. Den här gången fem döda.

Jag möter Pascal som köpte hamburgare på McDonalds på andra sidan gatan när skottlossningen började, som ringde till sin kille och grät, övertygad att han aldrig skulle få se honom igen.

På Place de la Republique finns fyraårige Terence som inte riktigt förstår vad som hänt men som vet att några har dött och som ville måla en teckning åt dem.

På väg mot Bataclan, där ett hav av ljus är tända för de 89 som dog, berättar en taxichaufför sorgset hur han i morse kände samma vibbar som han gjorde efter attacken mot Charlie Hebdo i januari.

En känsla av vi och dom, där han med sin mörka hudfärg nedärvd från sin tunisiske far definitivt tillhörde kategorin ”dem”.

De farliga. Terroristerna.

Paris är fyllt av gamla och unga, män och kvinnor, som inte förstår varför just de drabbas av fanatiker. Precis som männen och kvinnorna på de Gula Båtarna i Medelhavet.

Varken där eller här förstår man varför ondskan och fanatismen kom till just dem.

Varför deras liv skulle förändras för alltid.

Spekulationer är farliga.

Vi vet inte varför det fanns ett syriskt pass i närheten av en av gärningsmännen. Vi vet inte om AFP har rätt i uppgiften att två av dem kom via en grekisk ö.

Kanske har en eller flera lyckats ta sig in i Europa den vägen, över ett hav som i år kostat 3000 människor livet. Eller kanske är det precis vad de vill att vi ska tro.

Terrorister har en roll, och en roll allena. Att förstöra, söndra. Att skapa skräck och fiendeskap. Mejlen i inkorgen visar att de har lyckats. Blickarna som taxichauffören får visar att de lyckas.

Det är möjligt att jag talar för döva öron, men jag säger det igen.

Det finns flyktingar. Och så finns det terrorister.

De förstnämnda flyr från de sistnämnda.

Medmänsklighet – att inte straffa de som inte är skyldiga – är det främsta vapnet vi bör ta till.

Carina Bergfeldt

Visa fler
Om Aftonbladet