Sjukhustrenden har tagit över våra hem

KOLUMNISTER

Det finns ett tv-program som säger en hel del om hur vi vill leva, jag vet inte vad det heter, men det går på en av de kommersiella kanalerna. Det är ett slags "gör om mig", men för rum. En inredningsarkitekt gör om ett rum åt någon.

Nu gällde det ett kafé på Kungsholmen i Stockholm.

Kaféet var fult, erkännes, men personligt. Två kvaliteter som ovanligt ofta hänger ihop.

Kaféföreståndaren, en pigg tjej, inledde med att erkänna att hon var litet orolig att hennes arbetsplats skulle bli för klinisk. Det visade sig att hon precis hade fattat tidens lösen.

Inredningsarkitekten gjorde om kaféet till en operationssal.

När de skildes åt sa kafétjejen att hon faktiskt funderade på att lägga tillbaka en eller två av sina randiga myskuddar i fönstret. Inredningsarkitekten spärrade upp ögonen. Skulle hon förstöra hans kafé?

Jag har bläddrat igenom ett par inredningsmagasin. Vi svenskar är ju patologiskt intresserade av våra bostäder, så det är kanske inte så konstigt att det numera finns minst ett tjogtal olika Sköna hus, Sköna hem, Sköna garage, osv. Det är omöjligt att hålla isär namnen - och ändå svårare att se någon skillnad på rummen.

Alla ser nämligen exakt likadana ut. Som obduktionssalar.

Här är det minimalism så det Munch-skriker om det. Vitt kakel i badrummen. Vit marmor i köken. Här och där bryter något av, och då är det i aluminium. Steril elegans härskar.

Lägg en handske fel och hela våningen kortsluter.

Handfaten är i stål med nakna utanpåliggande rör. De uppvisar en påfallande likhet med spottkoppen hos en tandläkare. Var god skölj.

Alla rum är tomma. I ett kök som presenteras under rubriken "Kök med känsla" är det enda levande en bukett med vita nejlikor, alltså begravningsblommor. Man är inte särskilt förvånad. Om man skulle drista sig att dra ut en av de många aluminiumhandtagen, väntar man sig att få se ett fryst lik.

I en av tidskrifterna har Rolf och Sonja låtit en inredningsarkitekt göra om sitt radhus. Det måste ha kostat en mindre förmögenhet. Men när huset är klart, har man på något vis sett det förut. Det ser precis ut som kafétjejens fik.

Finns det en global konspiration av inredningsarkitekter?

Överallt blir man diskret, men noga, upplyst om namnet på vilken designer som står bakom varje stol, lampa, askkopp. Namnen är ett kvitto på att även om det är en smula dystert, så kostar det kosing. Ett mjukt stön hörs genom de minimalistiska lokalerna: Philippe Starck.

Jag vet inte vem Philippe Starck är. Men när jag ser Philippe Starcks lampor, vet jag med absolut säkerhet att han måste komma från Nordkorea.

Rolf och Sonjas radhus är en gravallvarlig uppvisning i nakna ytor, tomma rum och ett spöklikt utomjordiskt sken. Det är ett hus helt utan humor.

"Ytterdörren ger känslan av ett bankvalv", säger tidningen med en belåten nick.

Men vem vill leva i ett bankvalv?

Vårt största inredningsmagasin, Ikea-katalogen, har genomgått samma blekningsprocedur. Omslaget är vitt. Väggarna vita, soffor, bord, stolar - allting vitt. En kudde får tjäna som kontrast. Och den är blygrå. Det enda levande som kan anas är någonting diffust som rör sig utanför fokus. Det skulle kunna vara ett barn, men också fotografens tumme.

Jag har sett tusen filmer om varelser som genom olika djävulska trick försöker erövra oss från insidan: jättepumpor från yttre rymden, mördartomater, gremlins. Jag vet att allt det där skall uppfattas symboliskt. Gremlins finns inte i verkligheten. Filmerna vill varna oss för något mycket värre.

Inredningsarkitekter.

Det pågår en attack mot våra hem.

Det nya hemmet skall inte växa organiskt ur din personlighet. Det nya hemmet är tänkt. Det är ett koncept. Du bor inte i ett hus. Du bor i en idé.

Jag är emot koncept. Ge oss det nötta och slitna, ge oss rum med erfarenhet. Ge oss det sneda och vinda.

Ge oss det som inte hänger ihop.