Det börjar bubbla i potatismonarkin

KOLUMNISTER

V

estmanlands läns tidning (lib) dundrar att monarkin är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Sådana anklagelser skall inte tas lätt. Senast liberalerna var på krigsstigen för mänskligheten, las Jugoslavien i aska och grus.

Brittiska Economist, liberalt husorgan för beslutsfattare världen över, kallar monarkin en blindtarm som förr eller senare måste bort.

Dagens Nyheter anser att familjen Bernadotte är prillig och monarkin otidsenlig, i vart fall odemokratisk.

Det skall fan vara kung när inte ens de som går på kungamiddag ställer upp för monarkin.

Det känns litet grand som 1789. Monarkins dagar är räknade. Engelsmännen har tröttnat på alla affärer. Bara medlemmar i huset Windsor som tydligt kan visa att de har ena foten i graven, är riktigt populära. Charles kommer aldrig att sätta sig på tronen.

De skandinaviska kungahusen har satsat på vanlighet. Men det har inte riktigt fungerat. Om den engelska kungafamiljens inre liv är som en såpa, så är de nordiska som en dokusåpa. Helt vanliga människor som lever sina liv framför kamerorna. Då och då får de ett tokroligt uppdrag av Big Brother - vinsten är att få vara ifred två veckor på någon avlägsen palmö.

Värdighet hade varit att föredra. Till och med de rojalistiska norrmännen börjar få nog.

Vi är inte ens en bananrepublik. Vi är en potatismonarki.

Demokrati betyder folkmakt, eller folkstyre. Men demokrati förutsätter någonting som varken folket, riksdagen eller någon annan kan rösta om.

Demokrati förutsätter meningsutbyte. (Fast i Sveriges fall är detta mer tveksamt.) Meningsutbyte kräver en gemensam referensram: gemensamt språk, historia och erfarenheter.

På de flesta håll är nationen referensramen. Men liberaler som gillar demokratin, ogillar fosterlandet. Kanske för att fosterlandet inte har tillkommit i demokratisk ordning.

Liberala politiker drömmer om en demokrati bortom nationen. Några är till och med säkra på att de har sett den i verkliga livet. Men bildbevis saknas.

Nationerna är idag utsatta för tryck från alla håll, inte minst från en global ekonomi. I Europa finns en aktiv federal byråkrati som vill ta över allt fler beslut från de nationella parlamenten. Och i de frågor där nationella organ fortfarande fattar beslut finns plattläggningsparagrafer som den svenska som säger att när kollision uppstår mellan nationell lagstiftning och EU:s regler, så gäller unionsnivån.

Nationen är demokratins förutsättning. Rimligtvis borde demokrater vara oroade när nationerna börjar upplösas, men liberala politiker gillar utvecklingen. Och enligt den allmänna lag som säger att allt som försvagas skall angripas, attackeras inte bara den nationella nivån, utan också de nationella symbolerna.

När statsöverhuvudet yttrar en åsikt, kallar Dagens Nyheter det numera för att kungen "inbillar sig" någonting.

Liberalerna på DN:s ledarsida menar att det är absurt att någon kan födas till sitt ämbete. Kanske talar de utifrån egen erfarenhet. Men kungen har till skillnad från Dagens Nyheters ägare som också har ärvt sin ställning, ingen makt. I vart fall ingen formell makt. Kungen får inte rösta i kommunalvalet, kan inte ens skriva artiklar på DN Debatt. Det kan alltså inte vara otillbörlig makt som gör att liberalerna sträcker sig efter högreparna.

För vänstern var monarkin en måltavla så länge monarken hade makt. Tronen, altaret, svärdet och penningpungen. Men när kungen förlorade makten, blev monarkin likgiltig.

Vänstern tycker att kungen tål att skämtas med, men knappast mer och inte för mycket eftersom vanligt folk gillar monarkin, eller i vart fall kungafamiljen, vilket vänstern anser vara ett uttryck för att vanligt folk inte riktigt har förstått principfrågan. Kanske är folk offer för "falskt medvetande".

Men vad är egentligen principfrågan?

Demokrati kräver en nation. Och nationen behöver sina symboler.

Borde inte vänstern slå vakt om monarkin?