Argumentationen andas moralisk lättja

KOLUMNISTER

N

är demonstrerande ungdomar oinbjudet har gästat politiska toppmöten runtom i världen, har idén om en skatt på globala valutatransaktioner - Tobinskatten - hamnat i förgrunden. Ett förslag tillräckligt verklighetsfrämmande för att vara vågat och tillräckligt konkret för att verka möjligt.

I går slog moderaternas ekonomiske talesman Gunnar Hökmark fast att hela idén var omoralisk. Det skedde troligen som förebyggande attack inför helgens Göteborgsmöte. Enligt moderaten sviker Tobinskatten den fattiga världen. SEB:s chefsekonom Klas Eklund har i en skrift utförligt förklarat varför också han motsätter sig förslaget, en redogörelse som har mötts av närmast euforisk acklamation i den liberala dagspressen.

Aldrig har dessa liberala debattörer varit så oroade över världssvälten som när de sagt nej till en skatt på valutatransaktioner.

Vad som intresserar mig mer än Tobinskattens tekniska för- och nackdelar, är vilka förpliktelser det innebär när människor med makt påstår sig agera utifrån en påstådd omsorg om andra människor som saknar makt.

Om man går in i diskussionen med att säga Ja till målen, men Nej till medlen, och sedan under ett våldsamt utgjutande av krokodiltårar konstaterar att Tobinskatten inte lyckas nå sina ädla mål, ikläder man sig då inte också ett moraliskt ansvar för att själv presentera ett mer fullgånget förslag?

Vad Hökmark och Eklund har att säga de protesterande ungdomarna är inte mycket mer än det här: Eftersom ni inte har klarat av att presentera ett helt igenom perfekt förslag, så tänker vi inte bry oss om att presentera några egna förslag över huvud taget, och inte heller ta några initiativ i den riktning ni föreslår, trots att vi, till skillnad mot er, faktiskt skulle kunna göra det.

Hela argumentationen andas moralisk lättja.

Måste banker (eller, för den delen liberala ekonomer och högerpolitiker) uppträda så ointresserat? Den bangladeshiske ekonomen Muhammad Yunus grundade 1983 Grameen Bank i Dhaka i syfte att ge kredit åt de allra fattigaste. Banken är i dag en stor framgång mätt i kommersiella och framför allt sociala termer.

- Vilken nytta hade alla mina komplexa teorier frågar sig Yunus, när människor dog av svält på trottoaren och i portgången mitt emot min föreläsningssal?

Det är ett existentiellt uttalande som säger något om synen på vad som följer med privilegiet att ha fått en hög utbildning. Men kan man ens i sin fantasi föreställa sig moderaternas ekonomiske talesman eller SEB:s ekonom uttrycka en liknande kallelse?

Här handlar det inte längre om brist på kunskap eller teorier - vilket trots allt är ursäktligt - utan avsaknad av någonting mycket mer väsentligt.

Därmed inte sagt att SEB inte kan brinna för större ting än räntegapet. För en tid sedan samlades hela bankledningen med bankens vd Lars Thunell i spetsen för ett verkligt gränsöverskridande projekt, som dessutom låg tydligt vid sidan av den normala bankverksamheten. Det gällde att satsa 220 friska miljoner i en segelbåt. Alla inblandade intygade att pengarna visst inte slängdes i sjön, utan nu gällde det något så fint som att "bygga varumärket". (Den kommersiella realismen i den prognosen tror jag dock är väsentligt lägre än möjligheten att Tobinskatten skulle bli en framgång.)

Aktiespararna som med sedvanlig misstänksamhet tydligen insåg dilemmat försökte hjälpa SEB:s vd på traven genom att ställa frågor om inte ett djupare socialt engagemang vore möjligt i bankens sponsring. Men Thunell var obeveklig:

- Det är svårt att arrangera kundträffar på ett lokalt Rädda Barnen- eller Röda kors-möte. Sådana engagemang skulle underlättas om välgörenhetsgåvor bleve avdragsgilla.

Den ensamma segelbåten guppande på det stora oroliga världshavet blir därigenom ett kongenialt uttryck för den kälkborgerliga inskränkthet som draperar sig under namnet "globalisering".