Bröderna Marx har erövrat borgerligheten

KOLUMNISTER

Med vilken härlig egensinnighet Mauricio Rojas överger moderaterna, ett parti han aldrig har tillhört.

Groucho Marx förklarade en gång att han aldrig skulle vilja gå med i en förening som var beredd att acceptera honom som medlem.

Rojas är mycket riktigt marxist. Eller – var. (Han har lämnat marxismen.) Frihetlig marxist, vice vd på tankesmedjan Timbro och nybliven folkpartist.

Rojas började sitt liv som folkpartist med att deklarera att han vägrade att bli medlem.

Det finns ord man tycker spontant bra om, andra man tycker illa om. Det går inte att förklara varför, det bara är så. Dessutom finns det ord man borde tycka om, men helt enkelt inte tål.

”Tankesmedja” är ett sånt ord.

Jag har rannsakat mitt samvete. Jag har sökt en förklaring. Jag vet fortfarande inte varför, men jag tål inte ”tankesmedja”. Har det att göra med att den första tankesmedjan var nyliberala Timbro? Men jag har inget emot namnet ”Timbro”. Om jag själv skulle döpa en nyliberal tankesmedja, skulle jag kalla den Timbro.

Timbro får mig att tänka på en mycket liten man i groduniform som sjunger om värktabletter. Varje gång man kallar till ett möte för att diskutera någon angelägen samhällsfråga, till exempel de fattiga ländernas utveckling eller vårdköerna, så dyker Timbromannen upp med sin gitarr och sjunger en trudelutt om fria marknader.

Jag tål ”Timbro”. Men jag tål inte ”tankesmedja”.

”Tanke” är ett vackert ord. ”Smedja” är ett vackert ord. ”Tankesmedja” är ett fruktansvärt fult ord. Hela ordet fullkomligt svettas obegåvning och muskelkramp. Av någon anledning får det mig att tänka på Josef Stalin.

Jag vet inte vem som kom på ordet ”tankesmedja”. Men jag tror inte att han var frihetlig marxist.

Mitt minne blir alltmer dunkelt. Jag minns att Mauricio Rojas var duktig ekonomhistoriker. Jag minns däremot inte att han var frihetlig marxist. Jag vill minnas att Mauricio på den gamla goda tiden, när inga katter var grå, utan ordentligt svarta och vita, var trotskist.

Det är en annan gammal rysk revolutionär, Leo Trotsky. Han med ishackan.

Om trotskisterna kan enkelt sägas att om tre trotskister samlades i ett rum, så fanns det minst fyra partifraktioner.

Trotskisterna hyllade ”tendensfrihet” eller ”fraktionsrätt” vilket innebar att man kunde diskutera och debattera bäst man ville – vilket man också gjorde – när votering var begärd och rösterna räknade, så gjorde alla ändå precis som de själva ville.

Trotskisterna har aldrig genomfört någon revolution. Å andra sidan har de inte genomfört några folkmord. Orsaken är enkel, de har aldrig genomfört någonting.

Affärsidén har hela tiden varit att gå ur föreningen.

När Rojas bröt med moderaterna kom det inte som någon överraskning. Det gällde en principfråga: att han inte hade fått som han ville.

Rojas idé var att partiledningen själv skulle utse sina riksdagsmän. Han ville hoppa över ”kösystemet”. Kösystemet är alla de som är medlemmar på riktigt.

Rojas ställde ett ultimatum till moderatledaren Bo Lundgren, eller ”Bosse” som Mauricio kallar honom.

– Om du inte mäktar med denna förändring, sa jag till Bosse, då slutar vi samarbetet här och nu.

För varje dag blev det nämligen alltmer politiskt kostsamt. Inte för moderaterna, utan –

–...för mig.

Rojas kunde inte gå med på ett nederlag som slutade med

–...att mitt namn svärtas ned.

Kort sagt, det var hög tid för åttio tusen moderata medlemmar att skärpa till sig och backa. Utan falsk blygsamhet och med fin känsla för den dramatiska gesten fällde Rojas sin avskedsreplik.

Härom dagen meddelade en glädjestrålande Lars Leijonborg att folkpartiet fått en ny... ja, vadå? Knappast medlem. Konsult, kanske. Den liberala pressen exploderade av lycka. Mauricio Rojas skulle rädda den representativa demokratin genom att inte gå med i folkpartiet.

Bröderna Marx har erövrat borgerligheten.

Nu gäller det bara för mig att hitta ett nytt ord för demokrati. Kösystem, kanske?