Riksbanks- ledningen kryllar redan av politik

KOLUMNISTER

Så var det roliga över för den här gången. Konjunkturinstitutets senaste rapport säger väl det mesta om hur bräcklig svenskt ekonomi är – det som på politikspråk brukar sammanfattas med orden: Nu går det BRA för Sverige. Efter tre års högkonjunktur i Mälardalen hänger riksbankschefen på repen och flämtar att han är tacksam för avmattningen. Han är inte upplagd för att prövas i sin huvuduppgift: att förena tillväxt och hög sysselsättning med låg inflation.

Samtidigt har halva riksbanksfullmäktige skickat runt protestlistor mot den andra halvan. Bakgrunden är följande: landshövding Kristina Persson har utsetts till ny medlem i bankens mäktiga direktion.

Protestanterna är mycket upprörda. Den nya direktionsmedlemmen kommer nämligen att ”politisera” banken.

Man kan för sin inre syn se hur landshövdingen i Jämtland smyger omkring i gångarna på denna blytunga institution, delar ut flygblad, bildar hemliga Attac-celler och över huvud taget uppträder 70-talsmässigt.

Kristina Persson är något så ovanligt som en person med bakgrund både i företagarvärlden och fackföreningsrörelsen. Hon vet alltså mycket väl vad det är för ammunition Riksbanken handskas med. En felaktig räntepolitik från banken på åsen kan ödelägga vad generationer byggt upp.

Men det är inte Kristina Perssons eventuella s-märkning som gör henne politisk. Det är mycket, mycket värre än så.

Kristina Persson har redan suttit en period i Riksbankens ledning. (Det är detta de borgerliga protestanterna menar när de talar om hennes ”brist på erfarenhet”).

Kristina Persson var en av de få som opponerade sig (det vill säga ställde artiga frågor) när KO Feldt och Bengt Westerberg bedrev sitt heliga krig mot inflationen åren 94–96. Var det verkligen vettigt att höja räntan femton gånger på raken när svenskt näringsliv låg förött och arbetslösheten skulle tas ned från de bildtska höjderna?

En relevant fråga kan tyckas. Men – nej. Ett otäckt exempel på politisering.

Idealet på banken är chefen själv, Bäckström. Tillsatt av dåvarande moderatledaren Bildt. Statssekreterare under nuvarande moderatledaren Lundgren. Departementssekreterare under frånvarande moderatledaren Bohman. Chefsekonom på moderata samlingspartiet.

Mer opolitisk än så kan en riksbankschef knappast bli.

Riksbankschefen längtar efter avmattning, men faktum kvarstår. En halv miljon jobb försvann i nittiotals-depressionen. Om detta innevarande år 2001 skulle bli så bra som det tyvärr inte kommer att bli, så har fortfarande bara 60 procent av det som då gick förlorat återtagits.

Mina läsare ringer och frågar: Hur kommer det sig att välfärdssystemen faller sönder inför våra ögon, trots att vi betalar så hög skatt? Hur kommer det sig att det går så dåligt för svenskarna, när det går SÅ BRA FÖR SVERIGE.

Det beror på Lagen om den konstanta inflationen.

Det går inte att sänka inflationen i ett välfärdssamhälle. Det kan se ut som om riddarna av den sorgliga skepnaden bedriver en framgångsrik kamp där uppe på sin ås, men det är en ren synvilla.

När man sänker inflationen genom att minska sysselsättningen, ökar påfrestningen på de offentliga finanserna. De arbetslösa (oavsett vad de kallas och i vilka offentliga kassor de hålls gömda) slutar av naturliga skäl att betala skatt och måste därefter försörjas av det arbetande kollektivet. Det tvingar fram nedskärningar i offentlig service och i bidragssystem.

Häromdagen kunde vi i Aftonbladets utmärkta serie om äldrevården läsa hur en chefstjänsteman förklarade att medborgarna inte behöver vara oroliga. Ännu är vården inte direkt dödlig. Det var inte ett skämt. Det var en varudeklaration.

Skattekronan köper allt mindre och allt sämre offentlig service åt skattebetalarna.

Det privata penningvärdet säkras på det att det offentliga penningvärdet kan förstöras.

Vad hände med min skattekrona? Den inflaterades sönder av inflationsbekämparna.

Och den sanningen läser du bara här. Den är nämligen obehagligt politisk.