En sommarsaga – för vuxna planerare

KOLUMNISTER

Det står några ensamma barn på en järnvägsperrong och väntar på sommaren.

Nyss har de sjungit om benen som är fulla med spring, solen som är solig och sommaren som är deras. Men nu har halva sommaren gått. Och den andra halvan håller till någon annanstans.

Barnen bär med sig sitt bohag. Ett berg av väskor och bagage. Där är metspön och tennisracketar och badkläder och serietidningar och en särskild ljusblå sovkudde. Och i en bur sitter en kanin som heter Nisse.

Nisse är inhyrd över sommaren. I augusti skall han lämnas tillbaka i en djuraffär ute i Sundbyberg.

Barnen är på väg till sina föräldrar.

I sagornas värld är barn nästan alltid föräldralösa. Harry Potter sitter inlåst i en skrubb hos sin elaka moster. Pippi Långstrump talar med sin mamma i himlen.

I verkligheten talar barnen med sina föräldrar i mobiltelefon. Barnen står på en perrong och talar långsamt och försöker att lugna sina mammor och pappor.

I verkligheten kryllar det av föräldrar. Det finns hur många mammor och pappor som helst. De finns på campingplatser och golfbanor och i båthamnar och på badstränder. Men mammorna och papporna har blivit hopblandade och hamnat på fel ställen och i fel hög. Det är som en kortlek med löjliga familjerna. Pappa Polis har blandats ihop med Mamma Muntergök och Pappa Muntergök med Mamma Penningstark, och det värsta är att ingen vill tillbaka där de var från början. Ingen vill tillbaka där de hör hemma. Ingen vill tillbaka till barnen.

Barnen sitter kring bordet och tittar i korten med de löjliga familjerna och frågar: Har du Pappa Polis? Har du Mamma Muntergök?

Men barnen får aldrig ihop det.

De löjliga papporna och mammorna är i Mölle och Torekov och Hamburgsund och Västervik och Pite havsbad och på Öland och Gotland. De har ny grill och nya motorbåtar och nya golfset och kubbspel, och nästan alla har dessutom ett gammalt dåligt samvete.

Det har de fått gratis.

Därför gör mammorna och papporna upp planer. Nu tar de fram sina time-managers och planerar varje dag av sommaren, men inte för sig själva, utan för barnen. Timme för timme. Dag för dag. Ridning, vattenskidåkning, utflykt, jordgubbsplockning, grillning, fiske.

När föräldrarna var små, var det andra tider. En dag gick vi för att fiska saltkrabbor. Det tog sju timmar, och sen var det plötsligt kväll. Och sen glömde vi bort namnen på dagarna. Förr var sommaren ett hav av tid och ingen visste hur långt det var till andra stranden.

Men nu har föräldrarna tagit sommaren och hackat upp den i små små bitar och klistrat upp den i sina böcker. Föräldrarna sitter vid havet och ordnar tiden åt barnen. Barnen är någon annanstans.

Barnen är mellan avgående och ankommande. Inte vid kusten, utan inne i landet, i Alvesta, Hässleholm, Krylbo och Långsele. Om de inte är på Sturup och Kallax och Midlanda och Arlanda. Men lugn, de är på väg.

Barnen är hela tiden på väg.

Med sina brandgula identitetskort runt halsen, med sina väskor fyllda med badkläder och Harry Potter-böcker, med sina ensamma kaniner som allihop heter Nisse.

De är på väg till sina mammor och pappor. De har just lämnat sina mammor och pappor.

Vill du veta hur sommaren har varit? Fråga barnen. Fråga barnen därborta på järnvägsperrongen. De har varit överallt. De har varit på varje ställe där vattnet var vått och solen solig och sommaren nästan deras.

Och numera vet barnen allt, för de har så många föräldrar. Varje ny styvpappa eller styvmamma vill lära dem någonting nytt. Nu kan barnen fiska med kastspö. De kan segla. De kan spela golf. De kan åka vattenskidor. De kan göra allt som alla deras mammor och pappor kan.

Men bäst är de på att spela löjliga familjerna.

När barnen kommer tillbaka efter sommaren tänker de lämna tillbaka sina föräldrar ute i Sundbyberg. De tänker förklara att föräldrarna bara var inhyrda.

Sen tänker barnen leva ute vid havet med en kanin som heter Nisse.