Vad professorn borde säga i EMU-debatten

Som bärande skäl till omsvängningen anför Calmfors i en tidningsartikel att två stabiliseringspolitiska risker har undanröjts sedan 1996. Vid den tidpunkten var Sverige så sakteliga på väg tillbaka ut ur en djup ekonomisk depression, ett medlemskap i valutaunionen kunde ha riskerat att ytterligare spä på arbetslösheten. Vidare var de offentliga kassorna (av samma skäl) tömda och i händelse av en ny konjunkturnedgång skulle påfrestningarna på det offentliga öka, i synnerhet om det inte längre gick att parera med en svensk räntesänkning.

Calmfors anser fortfarande att ett land som frivilligt gör sig av med ett viktigt politiskt medel, penningpolitiken, löper risken att råka ut för olyckor. I dag tillägger han att om man har ett dåligt utgångsläge, som 1996, kan skadorna på ekonomin bli mycket stora. Men om man har ett relativt sett bra läge, som i dag, blir skadorna mindre. Små skador är bättre än stora. Därför är EMU bra.

Frågan är om den noggranne nationalekonomen Lars Calmfors anno 1996 hade godkänt en så lättvindig argumentation.

I dag är hans anslag att förutsättningarna för ett svenskt medlemskap "har ändrats radikalt" sedan han sist tog till orda. "EMU-projektet [har] konkretiserats och visat sig fungera."

Visat sig fungera? EMU har varit i gång i knappt tre år. Euron har inte ens genomlevt en normal fransk lågkonjunktur med fabriksockupationer och Gauloisetuggande bönder på motorvägarna.

Långt nere i magen på hans artikel kommer det till sist ändå ett litet blurp: "Nettovinsten med ett EMU-inträde är antagligen liten."

Det är akademikern Calmfors som talar. Han vet att riskerna med EMU är stora och fördelarna små. Han skrev inte sin stora utredning i somnambult tillstånd. Akademikern behöver sin brasklapp. Politikern Calmfors däremot har ett starkt behov av att signalera till kollegor och uppdragsgivare att han fattar vad klockan är slagen. Tåget håller på att lämna stationen och han är inte den som tänker stå kvar på perrongen som en annan Tjalle Tvärvigg och tvista om påvens skägg, särskilt inte som alla ändå vet att vi skall vara med.

Den omutlige professor Calmfors som 1996 vägrade att leverera en hallelujautredning trots att ekonomkåren rasslade med harskramlorna, skulle nog ha haft ett och annat att säga debattören Calmfors.

Men rätt skall vara rätt. Det finns faktiskt ett starkt och riktigt argument för ett svenskt EMU-inträde som fått alldeles för litet utrymme i debatten. Calmfors kunde ha gjort sig till dess uttolkare och sagt ungefär så här:

- Vi seriösa svenska nationalekonomer är obotliga kappvändare. Vi rör oss i flock. Vi vägrar att tänka självständigt. Så får vi också fel. Vi missade finanskrisen. Vi missade bankkrascherna. Vi stödde kronförsvaret. Vi gillade åtstramningen. I det här avseendet har vi faktiskt kommit betydligt längre än de politiker som vi älskar att skylla Sveriges alla problem på. Något av ett strukturfel, inte sant?

- Därför är det trots allt bättre för er, kära svenskar, att överlåta åt tyskar och fransmän att sköta Sveriges affärer. Gå med i EMU. Därmed försvinner inte bara kronan. Därmed försvinner vi. Kanske kan den tanken inledningsvis kännas svår. Att inte längre få höra oss uttala oss i kör om allt mellan himmel och jord kan inte vara lätt. Men livet går vidare. Tro oss åtminstone denna gång. Vår normala opportunism sammanfaller med era intressen. Säg därför ja till EMU och bli kvitt oss en gång för alla. Ni slipper oss och vi slipper era marginalskatter.