”Jag såg en manifestation i vilsenhet”

KOLUMNISTER

Gravplatsen är lika osannolikt grym som händelsen. Jag går utmed rad efter rad av Skytteanska professorer, Överstar, Erkebiskopar, Stadsläkare och en Professor i Fäderneslandets antikviteter. I denna stad av döda, bland gator med kors, vikingastenar, obelisker och manskäkar uthuggna i sten, hejdas jag av en mamma med två tonårsdöttrar. De undrar var Fadime ligger.

Jag ville se Fadime Sahindals gravplats på Uppsala Gamla Kyrkogård. Jag ville i någon mån göra måndagens tv-sända ceremoni gripbar. Den hade varit overklig. Riksdagens talman på plats för att hedra en ung flicka utan formell position, utan ställning, utan ens ett efternamn i det offentliga Sverige. Ärkebiskopen närvarande för att begrava en muslim i Uppsala domkyrka. En gråtande kronprinsessa.

Myterna föds ögonblickligen. Och man kan känna en trötthet inför bilderna som ibland är så stark att man inte ens kan ta till sig det som berör på riktigt.

Gravplatsen är konkret nog och dessutom hjärtskärande. Ingången till gravkvarteret är kantat av kransar och ett berg av vita nejlikor som nu börjar bli smutsiga i lervällingen. Det måste ha varit många här. Och sent på onsdag eftermiddag kommer det fortfarande nya besökare. På graven ligger mer blommor och två kransar, en från Sveriges regering, den andra från Sveriges riksdag. Men det är det officiella och det är inte det som griper.

På andra sidan grusgången vilar pojkvännen. Också han täckt av blommor och ett tänt ljus. I denna gråkalla vinterdag känns det som om våren har kommit som ett plötsligt åskväder och slagit ner i två färgexplosioner mitt på kyrkogården.

Men där det offentliga Sverige har visat sin totala uppslutning, där döljs lika mycket som de bägge kransarna visar.

Politiker som i decennier predikat kamp för ett mångkulturellt samhälle, gör plötsligt helt om och proklamerar kamp mot de kulturkrockar som har följt i invandringens spår, men som alltid har förnekats. Problem har inte erkänts annat än som små krusningar på den vackra integrationsytan. Att bara andas om hedersmord har varit tillräckligt för att få en föreläsning om rasism och främlingsfientlighet.

När ärliga och anständiga människor inte får tala om verkligheten sådan den är, växer hyckleriet och lämnar till slut plats för någonting som är värre.

När Rahmi Sahindals advokat kommer ut från förhandlingssalen, beskriver han kallt sin klient för de väntande reportrarna:

– Han är sjuk.

Det vill säga, han är inte svensk.

Var det verkligen en manifestation för kampvilja vi såg i kyrkan?

Jag såg en manifestation i vilsenhet.

I en timma vandrar jag upp och ned för grusgångarna på Uppsala Gamla Kyrkogård. Jag passerar Överstarna, Biskoparna, Professorerna. Jag läser på gravstenarna.

Jag ser ett invandrarnamn.