Direktörerna behöver känna sig lite räddare

KOLUMNISTER

Percy Barnevik skyllde på barnbarnen när han lämnade ordförandeposten för Investor. Jacob Wallenberg påstod att sortin var helt enligt planerna.

Ingetdera var sant.

Barnevik kunde inte vara kvar som ordförande i Investor. Och det är inte storleken på hans pensionsförmåner som har varit problemet. Det är sättet de har tillkommit och ytterligare förhållanden som kommer att uppdagas. Investor har vetat att en skandal var under uppseglande och fruktat att den skulle slå rakt in i maktens mörka hjärta.

För ABB:s tiotusentals aktieägare måste nyheterna om Barneviks superpension komma som en bitter chock. Barnevik och ABB har ägnat sig åt kreativ bokföring i åratal. När redovisningen lades om efter amerikanska regler avslöjades att företagsstjärnan var ett svart hål.

– Han har lurat människor att köpa aktier i ABB på fel premisser, sa finansmannen Mats Qviberg tidigare i år.

”I inget annat industrialiserat land i världen kan en enda familj utöva en så enorm ekonomisk makt”, skrev en gång amerikanska Time om familjen Wallenberg.

Percy Barnevik krönte sin makalöst framgångsrika karriär med att bli ordförande i familjens maktbolag Investor. Han skulle vara bryggan mellan Peter Wallenberg och kusinerna Jacob och Marcus, även kallad ”Husky”.

Familjeöverhuvudet Peter Wallenberg har varit en svag ledare. Han har inte kunnat kräva lojalitet, i stället har han varit tvungen att köpa den.

Det är ett i längden farligt system.

När den bärande affärsidén för denna sfär ska beskrivas, brukar de flesta honnörsord dammas av. I realiteten har det handlat om att behålla makten över viktiga delar av svenskt näringsliv och, inte minst, att direktörerna ska kunna berika sig privat. Det har de gjort. I den meningen är Barnevik inte avvikande. Vad som förr i världen var välavlönade chefstjänstemän, men knappast mer, har numera blivit direktörer som kan dra sig tillbaka efter väl förrättat värv med ansenliga privata förmögenheter, gods, gårdar och paradvåningar.

Marcus Wallenberg den äldre brukade inpränta i sina direktörer: Don’t be hogs. Ungefär: Grisa inte ner er.

Höga chefsbefattningar har i alla tider öppnat möjligheter att ta för sig. Det är ett förhållande som inte går att reglera bort. Av det skälet måste de högsta cheferna känna en inre begränsning.

1980- och 90-talens Wallenbergdirektörer brukade skoja om hur rädda de en gång var för Marcus Wallenberg. Ibland skröt de om vem som var räddast. Men då var Husse sedan länge död. I dag visar det sig att skräck var precis vad dessa herrar behövde.

Nu finns inte Husse. Nu finns bara Husky.

Det enda märkliga i dag är att Wallenbergarna låter sin man dingla i vinden.

Wallenbergdirektörer har haft fingrarna nerstuckna i syltburken förr.

Men Percy tog hela burken.

Carl Hamilton