Det krävs två för att sluta ett avtal

KOLUMNISTER

I

tv såg Percy Barnevik ut som Richard Nixon två dygn innan han slängde in handduken, gjorde V-tecknet och försvann bort i en helikopter för alltid.

De misstag han hade gjort var enbart av taktisk art, ansåg han. Det borde ha varit optioner, inte bonus-på-bonus-pension. Barnevik antydde att hans fall berodde på en komplott från en ny ägare som inte gjorde som man brukade, det vill säga höll tyst.

Därefter predikade Percy Barnevik öppenhet.

Öppenhet - eller, transparens som noaordet heter i dessa kretsar där Öppenhet icke får uttalas på det att Öppenheten icke må visa sitt ansikte i skogsbrynet - öppenhet är just vad hela denna affär saknar.

Från näringslivets sida sägs inte ett ord om Öppenhet. Därifrån efterlyses upprördhet. Och mer upprördhet. Och ännu mera upprördhet. Till och med familjen Wallenbergs företrädare har förklarat att han är upprörd och att även pappa är upprörd. Percy tog ju emot den pension som pappa skrev ut åt honom.

Nu fattas bara att Percy Barnevik själv låter meddela från hemlig ort att också han är ytterst upprörd.

För att slippa att öppet redovisa vad som verkligen har hänt, låtsas dessa erfarna affärsmän som om permanent minnesförlust är en helt normal åkomma i styrelsearbetet. Ekonomireportern Sophie Nachemson-Ekwall på E 24 intervjuade i går två av de inblandade.

Har frågan om lönen aldrig diskuterats på något ABB-styrelsemöte?

Jacob Wallenberg:

- Det minns jag inte.

Är det fler frågor som aldrig diskuterats? Har det aldrig diskuterats frågor om asbest heller?

- Det minns jag inte.

Även Investors ordförande Claes Dahlbäck hade drabbats.

Blev styrelsen informerad om avtalen med Göran Lindahl?

- Jag minns inte om vi fick information.

På Investors presskonferens förra veckan visade Jacob Wallenberg att han till och med var beredd att genera sin far för att dölja vad som har inträffat. Såvitt jag vet har något liknande aldrig skett i familjens historia. Jacob Wallenberg ansåg att hans far inte hade förstått det pensionsavtal han skrev ut åt Barnevik.

- Det är komplicerat" nuvärden och en massa grejor.

Någon enda tjänsteman på Investor borde väl ha kunnat bistå företagets uppenbarligen helt hjälplöse ordförande med att räkna ut nuvärdet av Barneviks framtida pension.

Inte för inte har familjen Wallenberg haft som valspråk att inte synas. Man har tidigare under 90-talet kritiserats hårt för hemliga konsultarvoden till styrelsen i Investor. De övriga aktieägarna i företaget skulle inte få veta att de - sig själva ovetandes - år efter år bjöd styrelsen på extra belöning. Redan då talade affärspressen om att "bolagets anseende och kanske hela näringslivets anseende är skadat".

Trots det kunde brödraskapet inte hålla sig. Några år senare avslöjades genom en olyckshändelse att Peter Wallenberg och hans närmaste män i Investor låtit sig belönas av aktieägarna i helt andra bolag vilka - sig själva ovetandes - gärna ställde upp för Hemliga Familjen.

Utställandet av Barneviks miljardpension är en exceptionell, men inte enstaka handling. Tvärtom finns här, som åklagaren brukar säga, både avsikt, mönster och systematik. Själva poängen var ju att knyta den världsberömde företagsledaren närmare familjesfären, en maktsfär i kraftig avsaknad av lyskraftiga profiler. Och att - i vanlig ordning - låta någon annan betala.

På denna punkt förstår jag Barneviks förvirring. Det gäller hans tveksamhet att betala tillbaka. Varför skulle han betala tillbaka, när motparten och han själv var överens? Det krävs två för att sluta ett avtal.

Om Investor nu är så upprörd över att Barnevik fick de pensionsvillkor som Peter Wallenberg faktiskt gav honom, får väl Investor ersätta ABB:s övriga aktieägare - de 95 procent av aktieägarna som i avsaknad av öppenhet inte visste om sin egen generositet.

Men vad säger Investor?

Ta fast tjuven, säger Investor.

Carl Hamilton