En svensk känner sin kräfta

KOLUMNISTER

Var finns den svensk som inte vet hur man äter kräftor? Trots att vi i augusti förtär kräftor tills vi storknar, är tidningarna varje år fyllda med instruktioner över hur man bär sig åt. Kan man äta kräftan på fel sätt – utan att märka det? Finns det någonstans där ute vilsna och olyckliga landsmän som år efter år tuggar i sig hela kräfthuvuden, står villrådiga med vajande känselspröt spretande ur munnen innan de helt sonika kastar bort klorna och rommen, medan de noggrant lägger upp inälvor och tarmkanal på rostbrödet?

Nej. Sådant existerar inte.

SverigeFakta gör en stor och viktig insats för att upplysa omvärlden om det korrekta sättet att äta kräftan: ”Man kan ha små färgglada pappershattar på huvudet och en stor haklapp av papper. Man sörplar och smaskar.”

Varför särbehandlas kräftan? Varför känner inte massmedia samma folkupplysningsansvar inför semlorna? Varför nonchaleras julskinkan? Hela den moderna grafiken sätts i rörelse för att demonstrera hur ryggskölden avskiljes från stjärtpartiet. Hur kommer det sig att motsvarande behandling inte vederfars påskägget?

Av samma skäl. Svensken och kräftan är ett.

Finns det någon svensk som inte känner till den farsot som drabbade vårt land och våra vatten för ett halvt sekel sedan?

Ingen. Berättelser om det hemska som då inträffade traderas från far till son, från mor till dotter. Men eftersom vi är ett starkt och livskraftigt folk har vi anpassat oss och lärt oss att koka en god lag på dill som gör även den importerade signalkräftan om inte god, så dock ätbar.

Ändå sörjer vi vår flodkräfta.

Nu går vi in i mörkret. Skrattande pappersmånar ler mot oss. Sjöbottens backande asätare, vattendragens hyena är vår trogne färdkamrat.

Augusti är dörren till nio månaders depression.

Farväl sol. Släck ljuset.

Linné, vår ende internationellt välkände vetenskapsman, ansåg att kräftan var en oätbar insekt.

Carl von Linné var en åsna.

Det är vetenskapligt bevisat att vårt folk är det mest normala som finns. Den globala rikslikaren. Nationernas egen standardmeter.

Kräftan har en felkonstruerad stjärt. När den försöker öka farten, färdas den i stället bakåt. Detta kan sägas gälla även vår nation.

Men vi är det enda folk som vet hur kräftan skall ätas.

Av dessa skäl bör kräftskivan ingå som första och enda punkt i det framtida medborgarprov för invandrare som har lanserats i valrörelsen.

Först förestavas svenskeden:

”Tänk om jag hade lilla

nubben

uppå ett snöre i halsen.”

Därefter gäller:

Den som sörplar är svensk.

Den som tager en sup per klo är svensk.

Den som prisar kräftans skönhet är svensk, ty kräftan är det skönaste djur naturen känner.

Den som står upp och vittnar om att Albert Engström är ett sublimt geni är svensk.

Den som äter upp tarmkanalen är icke svensk.