Terapi och medicin mot en sjuk politik

KOLUMNISTER

Det ena botemedlet efter det andra presenteras för att få stopp på utbrändhetsepidemin. En del politiker föreslår ökad rehabilitering, andra vill ha sänkt ersättning och några tror att fler läkarbesök skulle ge färre utbrända.

Troligtvis gäller motsatsen.

Forskarna säger att det inte är det hårdnande arbetsklimatet i sig som är förklaringen, utan något annat. Känslan av meningslöshet. Kanske utanförskapet. Eller, varför inte, hopplösheten? Eller, de omvittnat taggiga arbetskamraterna på våra svenska arbetsplatser. Men ledan och längtan bort är av något äldre datum. Henry Fords bilarbetare sänktes ner i det tayloristiska helvetet vid sina löpande band där de lika gärna kunde ha skruvat ihop väckarklockor som T-fordar.

Arbetsuppgifterna tömdes inte på mening för fem år sedan. Arbetskamraterna förvandlades inte till monster för att Persson blev finansminister.

Det är inte dåliga arbetsplatser. Det är dålig ekonomisk politik.

Jag minns att dåvarande folkpartiledaren Westerberg för tio år sedan stod i en tv-studie och sa: Ingen kan förklara varför människorna blir arbetslösa. Det är en gåta.

Det var när den regering Westerberg ingick i bedrev hårdvalutapolitik mitt i en lågkonjunktur. Och visst var det gåtfullt att folk förlorade jobbet när räntan var 500 procent, kronan övervärderad och det dessutom las drakoniska sparprogram. Men bara för de direkt inblandade och deras rådgivare som såg verkligheten genom ett förvridet raster.

För dem var det gåtfullt eftersom man hade gjort precis det man ville göra: det nödvändiga.

För tio år sedan brände de sönder ekonomin. Nu bränner vi ut människor.

Absurt nog var ett av de bärande motiven bakom politiken den gången att stärka de offentliga finanserna. När massarbetslösheten väl hade släppts fram ledde den till att finanserna raserades. Man var då tvungen att sanera den offentliga ekonomin. Sanera betyder att rengöra. Man ringer Anticimex och sanerar mot ohyra. Alltså sanerade man offentlig sektor från sjukvårdsbiträden, undersköterskor, barnföreståndare och äldrevårdspersonal.

Nu skulle en man göra två mans jobb. Oftast var dock mannen en kvinna, anställd till låg lön och med stort ansvar. Syrrorna skulle inte bara vårda, de skulle nu även tömma pottor och hålla rent. Resultatet blev rovdrift på personalen och sjukskrivningar.

Saneringspolitiken ansågs vara nödvändig för att rädda de offentliga finanserna. I år motsvarar kostnaderna för sjukskrivningar 15 procent av statens budget, och de växer okontrollerbart.

Nu ställer sig politiker från vänster till höger upp och säger: Varför ökar långtidssjukskrivningarna? Varifrån kommer alla förtidspensionärer?

Även detta är ytterst gåtfullt.

Sjukskrivningarna har dessutom börjat leva sitt eget liv. De sprider sig epidemiskt. Inte bara de utarbetade undersköterskorna drabbas. Arbetslösa ungdomar och studenter upptäcker att de också är utbrända.

Utbrändhet är en social epidemi. De materiella förutsättningarna är den vanskötta ekonomin och den därpå följande hårdhänta saneringen. Men för att det skall bli en epidemi krävs att någon sprider smittan. Stressforskarna som upptäckte vad som höll på att hända med stora grupper av arbetskraften, gjorde någonting som ingen marknadsförare kunde ha lyckats med: de gav ett samlande namn åt hundratals vitt skilda symptom, de skapade ett varumärke åt saneringspolitiken, ett märke som fastnade som om det hade bränts in i pannan på de drabbade: Utbränd. Journalister spred nyheten om den nya krämpan. Och till slut har politikerna övertygat människor om att det här är på riktigt, en folksjukdom, och nu krävs det nationella program.

Genom alla dessa - säkert välvilliga, men knappast omedvetna - försök att förklara de helt logiska följderna av vad som är politiska missgrepp, har en skadlig ekonomisk politik förvandlats till privata sjukdomssymptom.

Nu skall dålig politik botas av läkare och terapeuter.

Carl Hamilton