Makten är vår - men vi använder den inte

KOLUMNISTER

För tjugo år sedan brände svensk arbetarrörelse fingrarna ordentligt på löntagarfondsfrågan. Den 4 oktober 1983 gick 70 000 ilskna småföretagare till riksdagen för att säga nej till "fondsocialismen". De politiska konsekvenserna blev större än efter bondetåget 1914.

Arbetarrörelsen drog slutsatsen att det gällde att hålla sig långt borta från varje tanke på ekonomisk demokrati.

I stället för fondsocialism fick vi tjugo år av fondkapitalism.

- Efter nederlaget i löntagarfondsfrågan förlorade socialdemokratin målet för sin verksamhet, säger Per Åhlström, tidigare chefredaktör för Metallarbetaren och Nya Norrland. Att ge alla människor möjlighet till kontroll över sina liv. I stället övergick vi till att bli en kompetent förvaltare av stat och kommun.

Gårdagens klassiska kapitalism byggde på en enkel arbetsfördelning. Ägarna satsade kapitalet, tog den ekonomiska risken och behöll sedan vad som blev över när anställda, underleverantörer och långivare väl fått sitt. Gick det bra blev kapitalisten rik, gick det dåligt blev han av med sitt kapital.
Våra pensionspengar, våra sparmedel och våra försäkringspremier får karusellen att snurra.

Personalen sålde sin tid och därmed sin kompetens till ett överenskommet pris. Ersättning var i grunden inte beroende av hur lönsam verksamheten var. Gick det riktigt dåligt blev de anställda av med jobbet, en grundläggande orättvisa i vårt samhällssystem. Å andra sidan fanns det en viss trygghet även i dåliga tider, lönen påverkades inte och systemen var fortfarande rätt tröga.

I dag är det annorlunda.

Två alltför välbekanta bilder av den nya kapitalismen: den girige börsdirektören och den sparkade ingenjören.

Bägge bilderna är paradoxala. Direktören skall ju förvalta ägarnas medel och skydda företaget, i stället snyltar han. De anställda är företagets framtid, särskilt om de har kvalificerade uppgifter, ändå åker de ut så snart det går sämre. Anpassningarna sker blixtsnabbt.

Balansen är rubbad. Vid sidan av sin lön tar företagsledningen friskt för sig av överskott och värdeökning, men utan motsvarande prestation, det vill säga utan att bära en del av risken.

De anställda däremot bär numera en del av rörelserisken - den som kapitalisten skulle bära - men utan att få del i överskottet.

Bilderna är oförenliga, men hänger ihop. Företagsledningarnas belöningar är ofta kopplade till hur snabbt produktionsapparaten kan trimmas efter konjunktur- och branschutveckling (och direktörernas egna misstag), det vill säga hur effektivt man kan göra sig oberoende av dem som skapar värdena i företaget.

Man brukar säga att kapitalismen är iskallt logisk. Min uppfattning är tvärtom att det finns ett starkt oförnuftigt drag i denna utveckling. Direktörerna tar inte ansvar för företagens långsiktiga effektivitet.

Belöningarna är knutna till hur företag och aktier uppträder under de få år de själva står i ledningen. Mönstret är väl känt från USA. Percy Barneviks ABB är ett skolexempel.

Och det råder ingen brist på aptit. Det samlade värdet av de morötter som ett par hundra direktörer tänker plocka ut från företag och ägare på Stockholmsbörsen uppgår i dag till 40 miljarder kronor.

Ibland uppmanar politiker och fackföreningsfolk den ena eller andra finansfamiljen med rötter i 1800-talet att vara som förr, ta sitt ägaransvar, stävja direktörsväldet och uppträda mer aktivt.

Den tiden är förbi. Problemet ligger betydligt djupare än så. Problemet är att de ägare som framför allt kapitulerat är - vi själva.

Det är löntagare som - kollektivt, passivt och anonymt - äger en stor del av kapitalet på världens börser. Våra pensionspengar, våra sparmedel och våra försäkringspremier får karusellen att snurra.

Vi har makten. Men använder den inte.

- Grunden för en ny provisorisk utopi måste vara den ekonomiska demokratin, säger Per Åhlström.

Åhlström drömmer inte om någon socialistisk utopi. Han siktar på något betydligt svårare.

Det gäller alltså inte att retirera från marknaden. Det gäller att ta kontroll över den. Att aktivt använda den makt som vi faktiskt redan har.

Carl Hamilton