Lagen – den lästes med nålfina regler

KOLUMNISTER

Min fru sa: det måste ha varit bävernylon. I januari tappade eller möjligen knuffade en mamma sin treårige son från Alviksbron, tjugosju meter över vattnet. Ni har säkert läst allt. Som genom ett under överlevde pojken.

I förrgår kom hovrättens dom. Låt mig först säga så här: jag har inte ett uns av objektivitet i kroppen när det gäller såna här saker. Jag är nybliven förälder. Och jag har frågat andra: är det så här det känns?

De bara skrattar. Nu vet du.

Man har blivit som en gammal siouxindian. Man sover med ett öga öppet. När man kommer in i ett rum så kollar man om det ligger små runda föremål på golvet, eller om någon obetänksam dåre har lämnat kvar något vasst tillhygge.

En av mina vänner skriver: Man skall vara orolig, men inte låta oron märkas eller drabba. Ja, du vet, allt av vikt har nålfina regler. Det fanns få nålfina regler när tingsrätten läste lagen i mars.

”Då den oaktsamhet som mamman visat inte är att betrakta som grov kan hon inte heller fällas till ansvar för framkallande av fara för annan.”

Domen var en surrealistisk mässa. En snabbdevalvering av föräldraskapet till noll.

Pojken hade visserligen sagt att han blivit ”slängd, släppt eller knuffad” av sin mamma. En stor del av domskälen ägnades sedan åt att värdera vittnesmålet. Det värderades lågt.

Men det är inte treåringens uttalanden saken gäller.

En treårig pojke är en sprattelgubbe. Vilken människa lyfter sin treårige son och placerar honom 1,25 meter upp på ett smalt broräcke en iskall januarikväll tjugosju meter över vattnet?

Uppenbarligen hade tingsrätten den största förståelse för den sortens fritidsaktiviteter. Kanske något för dagis att ta upp? Trillar ungarna i är det bara att slanta av två tusen kronor – det var det skadestånd tingsrätten utdömde – och sen hoppas att ungarna har ordentliga overaller.

Jag läste i domen att pojken överlevt tack vare att han hade en overall av bävernylon.

Hovrätten ställer tillbaks världen på dess rätta ställe. Kvinnan – jag tvekar att säga mamman, mamma är en hederstitel, men så är det – mamman har ”medvetet utsatt sitt skyddslösa barn för överhängande livsfara”. Hon skall dömas för ”grovt vållande till kroppsskada”.

Men allting slutar i en trött gäspning. När orden skall växlas över i en påföljd som visar att livet är på allvar, så blir det ingenting kvar.

Ibland är det som om medievärlden ville ge oss en snabblektion i vad vi redan vet. Samma kväll – nyhetsprogrammen spolar på:

Några AIK-supportrar har sprungit in på plan och får böta 45 tusen. En graffitikonstnär har kladdat på en vägg och döms att böta 30 tusen. En kvinna lyfter upp sin son på ett broräcke och låter honom falla trettio meter ner i vattnet en januarikväll. Hon åläggs att betala sonen ”kränkningsersättning”.

Fängelse: nej. Böter: 12 tusen, men det anses redan verkställt. Det är vad som menas med kraftig påföljd.

Gode gud, ge alla barn i världen en overall av bävernylon.