Lasse i kepsen har rätt - det är ingen riktig Post

KOLUMNISTER

Har ni träffat Lasse?

Lasse är koleriker, rätt elak och fruktansvärt inkrökt. Och, viktigt, Lasse bär keps. En bergsäker kod bland reklamare för: det gamla Sverige.

Roy Andersson har gjort fyra filmer om Lasse. Den första heter Brevbäraren och börjar med att Lasse slår upp sitt köksfönster med en smäll och vrålar:

- FÖRRÄDARE!

Den som hälsas välkommen på detta vis är byns brevbärare, en sorgsen hjältearbetare tyngd av förolämpningar och outdelade försändelser. Denne hårt prövade man skall snart ställa den fullt rimliga frågan:

- Var det bättre förr då, Lasse, då du fick åka in till stan för att hämta ut ett paket?

I nästa replik lyckas Lasse på ett kongenialt sätt sammanfatta alla bakåtsträvande surpuppors standardsvar.

- Det kanske det inte var. Men det var i alla fall en riktig Post!

Det handlar alltså om Posten. Eller, (som postledningen själv säger), om att möta - det nya. Det Nya. Ett slags andeväsen.

Som reklam är detta helt unikt. Roy Andersson har sin Guldbagge som i ett litet paket (att hämtas på Statoil). För första gången i reklamhistorien tecknas här en företagslednings verkliga syn på kunden. Glöm allt falskt fjäskande för dem som ytterst håller igång ruljangsen. Glöm alla frejdiga slagord om att kunden alltid har rätt.

Eller som de säger på Posten: Kunden har alltid keps.

Som ett skri från en döende civilisation ekar Lasses alltmer tomma och desperata urvrål:

- Det är ändå ingen riktig Post!

Själv mötte jag Det Nya i Det Lilla. En dag gick det inte längre att köpa kuvert på Posten. Man kunde endast köpa färdigfrankerat. En snabb huvudräkning förklarade varför. Det blev dyrare.

Surt sköt jag därför ner min Lasse-keps i pannan och lommade i väg till närmaste pappershandel.

Det var inte bara Det Nya. Det var Det Krångligare.

I filmen Frisören läggs ytterligare en viktig pusselbit till förståelsen för huvudpersonens karaktär.

Lasse (om brevbäraren): Där är han, förrädaren!

Frisören: Jag tror att han blev ledsen.

Lasse: Han får gråta hur mycket han vill! Nån riktig post är det inte i alla fall.

Här har Andersson som den store filmskapare han är, med säker hand, tolkat postledningens undanträngda känslor av martyrskap. Det är inte bara det att kunden bär keps och är korkad.

Kunden är genuint elak.

Därför några avslutande ord om vikten av besinning:

Till alla er som skriver ilskna insändare om försämrad postservice. Till alla er svärande pensionärer som köar ute på gatan utanför någon liten holk med namnet Svensk Kassaservice. Till alla er ekonomiansvariga som får obegripliga avier från en charkdisk någonstans i Sverige. Till alla er som inte längre har någon kopieringsmaskin. Till alla er vilsna själar som driver omkring på stadens gator på jakt efter ett postkontor gömt i en 7-eleven-butik.

Till alla er som bär keps.

Till alla er vill jag bara lugnt och stilla säga följande.

Det är ingen riktig Post.

Carl Hamilton