Mejlandet tar död på kommunikationen

På bara fem år har kontorsvärlden förändrats. Från Ericsson till Nisses Cykelmek sprider sig den stora tystnaden. Vi talar inte längre med varandra.

Vi säger: Jag mejlar dig.

Och du mejlar mig.

Och aldrig mötas de tu.

Förenklad kommunikation och tidsbesparing skulle vara fördelarna. En revolution inom förvaltning och företagande. Tydliga instruktioner och exakt information skulle ersätta – prat.

Resultatet är att alla har blivit osynliga på kontoret, inte minst cheferna. Alla sitter bakom sin kontorsskärm och skriver lätt rättshaveristiska insändare till kompisen på andra sidan.

Förr i tiden fanns sekreterarna som rensade bort de värsta övertrampen. Numera sätter sig chefen på morgonen som en desperat mexikansk gerillaledare bakom sin vattenkylda kulspruta och pepprar organisationen med mejl. Sen drar han sig lugnt tillbaka med en kopp kaffe och Financial Times eller den senaste instruktionsboken i golf-yoga.

Det är tyst i kontorslandskapet. Men det säger ”pling” i tystnaden.

Det säger ”pling” och vi reagerar som hundar i Pavlovs virtuella kennel. Vi kan inte låta bli att med en klickning slita upp kuvertet för att se om det inte är den där stora ordern från Malmö som skall rädda julbonusen.

Ofta är det ett vanligt skällemejl.

Ofta är mail-stressen självpåtagen.

Det har blivit en sport att svara direkt. Vi sitter beredda med handen på avtryckaren, för den som inte svarar direkt – vad sysslar han med egentligen?

Eskaleringen från ett korkat mejl, till öppen konflikt och därifrån till okontrollerat krig, går fort. En huvudlös instruktion på mejlen besvaras med en sarkastisk kommentar, som får ett ironiskt svar, som möts med en dräpande replik. Snart far de alltmer infernaliska mailen fram och tillbakas mellan avdelningarna som blippar på gamla tiders tv-spel.

Käre läsare, du har säkert själv sett mängder med exempel. Dela med dig. Mejla mig. Medan du betänker att mejl-febern ligger i det skrivna ordets natur. Det dunkelt tänkta är tyvärr inte alltid det dunkelt skrivna. Det skrivna ordet är övertydligt.

Medan det talade ordet kan mjukas upp i kanterna av ett leende, färgas milt ironiskt av en underton, så står det skrivna ordet där det är ställt.

En försäljningschef sände varje morgon uppmuntrande mejl-rop till sina säljare ute i landet, av typen:

– Jag är MYCKET besviken på er.

– Om inte försäljningen vänder uppåt den här veckan kommer ni inte ha något jobb att gå till.

– Ni ligger långt under budget. Alla – skärpning!

Till slut var ett möte – alltså ett riktigt möte där människor faktiskt träffas i samma rum, talar med varandra och ser varandra i ögonen - oundvikligt. Ställd inför levande människor krympte den ilskne chefen snabbt ner till fullt hanterbara dimensioner och ursäktade sig med:

– Så menade jag inte!

Nä, men du skrev så.