Ursäkta, när börjar kriget, egentligen?

KOLUMNISTER

Det är märkligt hur lugnt allting är medan vi väntar på kriget. Runt om i Europas storstäder, på torgen, eller i tunnelbaneuppgångarna, står människor i små grupper och delar ut flygblad eller säljer tidskrifter som i någon mening protesterar mot vad som komma skall.

Men det svåra är inte att protestera. Det svåra är att föreställa sig att kriget verkligen skall komma. När då? tänker man. Ungefär lagom till jul, eller ännu tidigare? Kanske något senare, trots allt. Vid jul är ju alla människor upptagna med annat. Åtminstone är alla kristna upptagna, vare sig vi är troende eller inte, och trots allt är det kristna som skall sätta i gång det. Utan kristna blir det så att säga inget ordentligt krig.

Men det beror förstås på vad man menar med krig. Menar man förbekämpningen, eller de massiva bombningarna av militäranläggningar och senare av civil infrastruktur, vägar, vattenreningsverk, broar, sjukhus och så vidare, allt det som måste till för att bryta ned motståndsviljan i ett samhälle, eller avser man själva insatsen med trupp? Och i så fall, räknas insats med specialförband, eller krävs det en regelrätt invasion för att man skall kunna slå fast att nu har kriget börjat.

Och det är just detta att det ännu inte har börjat och vi inte vet exakt när det börjar, som gör att vi fortfarande kan upprätthålla illusionen att vi kan hindra det från att börja. Den illusionen är just nu dyrbarare än någonting annat i Europa.

För Iraks diktator Saddam Hussein står det klart sedan länge att kriget kommer. Det är för Saddam inget intellektuellt problem. Det är ett praktiskt problem, eftersom Saddam tänker att hans regim skall överleva kriget. Saddam motiverar sin regim - om han nu behöver motivera den - med kriget. Det är för övrigt Saddams huvudsakliga budskap till sin befolkning: Kriget kommer och därför är jag här.

Saddam har inga illusioner om den saken. Illusionen gäller som vanligt oss européer.

Troligtvis är det denna ovilja att tala klarspråk som gör att den inbitne översittare som bor i George Bush inte kan hålla sig. Nu reser Bush på mellanvalsturné och nästan dagligen hånar han njutningsfullt sina "partners" i FN.

USA:s president har bestämt att kriget skall börja och till och med när det skall börja, men nu gäller det för européerna att uppträda som om de sakerna ännu inte var riktigt avgjorda och man fortfarande hade ett val.

Skenet är viktigt. Tanken på ett fritt val står i centrum för den demokratiska världen, inte minst så som amerikanska och europeiska politiker brukar uttolka den.

Vi väljer våra företrädare och ytterst väljer vi våra regeringar, det är därför vi är demokratier, till skillnad mot Irak som är en diktatur och bland annat av det skälet skall bombas.

FN och Europa står som åsnan mellan hötapparna. Valsituationen är av den lite speciella sorten att vi kan välja vad vi vill så länge vi väljer det som redan är beslutat. För om FN skulle välja att stå vid sidan av bombkriget, så förvandlas organisationen till en ointressant diskussionsklubb.

Men om FN å andra sidan lyder order, vad finns då kvar av trovärdighet?

Lösningen blir att låtsas välja.

Nu går FN igenom alla väljandets procedurer, mycket noggrant, mycket omsorgsfullt, varje punkt på agendan betas av, för att slutligen, kanske redan nästa vecka komma fram till vad alla visste redan från början.

Kanske är det just denna osäkerhet om tidpunkten som gör att vi har så svårt att se klart. Vi står på var sin sida om ett streck och världen ser olika ut beroende på vilken sida man befinner sig. Jag står här och påstår att det har ännu inte börjat. Det kanske kommer att börja någon gång till jul eller något senare, men senast i februari. Vi kan fortfarande välja.

Och du står där och säger: Men, det är inte en fråga om när. Kriget har redan börjat. Vi är demokratier, till skillnad mot Irak som är en diktatur och bland annat av det skälet skall bombas.

Carl Hamilton