Jakten på den räta linjen i Gaudis Barcelona

KOLUMNISTER

Hur lärde vi oss gilla den räta linjen? För att någon sa att det är den kortaste vägen mellan två punkter.

Vi reste till Barcelona. Men inte den kortaste vägen, utan över Madrid.

Gaudi var en chock.

Vi kom till Barcelona som flyktingar från andra sidan järnridån. Vi kom in från modernismens perfekt aluminiumgrå paradis, korsade checkpoint Charlie och sa som vi hade lärt oss:

Den kortaste vägen mellan två punkter är en linje.

Två linjer bildar en yta. Denna yta kallas vägg.

Denna vägg skall vara strikt och stilren. Helst vit.

Gapande stannade vi framför Gaudis Villa Milà. Är det här ett hus? sa vi. Är det ett konstverk? Eller en marsipantårta?

Jag letade i två timmar. Jag såg en sjö ställd på högkant, det var ytterväggarna. Jag såg vilda urtidsdjur i järn som krälade över balkongräckena. Jag såg grottor, det var rummen. Jag såg ovala fönster. Jag såg ventilationstrummor på taket utklädda till spettekakor. Jag letade i över två timmar. Ingenstans fann jag en rät linje.

Vår ciceron förklarade att när den katalanske mästerarkitekten Antoni Gaudi 1911 höll på att duka under i maltafeber, beslöt han att ägna sina återstående krafter åt Den heliga familjens kyrka vid Via Mallorca. Vi hasade oss dit som tvivlare på väg till Damaskus. Gaudis tanke var att bygga in Tro, Hopp och Kärlek i byggnaden. Inte att illustrera, utan att berätta med arkitektur som språk.

När jag stod framför Gaudis kyrka insåg jag att jag hade blivit hjärntvättad.

Plötsligt kunde jag se igen.

När jag kom hem bläddrade jag igenom de flotta inredningsmagasinen. I ”Disajn” handlade det om kök. Första köket: ”Stål i vindsvåning.”

– Vitt och minimalistiskt var målet, förklarade arkitekten.

Har det inte alltid varit målet? Att reducera. Att ta bort i stället för att ge.

Nästa kök: ”Altare mitt i rummet.” Först ett antal kritvita manshöga skåp. Bara räta linjer. Inte ens en tesil ligger framme. Den enda färgklicken på 60 kvadratmeter är fyra äpplen. En dyster arbetsbänk i svart granit dominerar.

– Köket ligger nästan som ett altare längst in i rummet, säger tidningen beundrande.

Vem vill äta på ett altare?

Det räcker att tappa en wettextrasa på golvet för att hela lägenheten skall kortsluta.

På sin ålderdom bosatte sig Gaudi i källaren under kyrkan och levde som en fattig arbetare. Men han skapade som en gud. Templet växte till en riddarborg byggd av snäckskal. Ett hundra plantor och lika många djurarter höggs in i väggarna. Kyrkan blev en hyllning till den mänskliga fantasin.

Den räta linjen är inte den kortaste vägen mellan två punkter. Det är den tråkigaste vägen.

Antoni Gaudi blev överkörd av en spårvagn i korsningen mellan Bailéngatan och Gran Via. Droskförarna vägrade att köra honom till sjukhuset. De sa att det var en luffare som låg där på rälsen. Halva Barcelona följde arkitekten tillbaks till kyrkan.

Carl Hamilton