11-åringarna som slår Öster i allsvenskan

KOLUMNISTER

Jag fick höra att Öster hade tagit steget upp till allsvenskan. Det var som att öppna en flaska Loranga. Minnet kom tillbaka.

Första gången Öster gick upp var 1967. Vid den tidpunkten var Värendsvallen inte ens färdigbyggd. I den avgörande kvalmatchen mot Brage hade de lyckats trycka in 26 tusen smålänningar på läktarna. Folk fick stå på sittplats.

När det återstod fem minuter kom Sune Sotarn Persson loss på högerkanten.

Den där kvalmatchen hade sin bakgrundshistoria. 1956 hade Flamengo från Rio besökt Värendsvallen. När föreningens ordförande virkeshandlaren Stig Svensson gick hem vände han sig om och sa:

- Så skall Öster spela.

Jag bodde en gång i Österland. Det är ett gudsförgätet område just där småländska höglandet planar ut. Granskogen ligger som ett tjockt täcke över allt levande. Åkerlapparna är fulla av sten. Förflyttar man sig ut i terrängen överraskas man ständigt av nya sjöar och vattendrag. Sjöarna är små. Åkerlapparna är små. Allt är småskaligt.

Det finns absolut ingenting storslaget någonstans.

Österbubblan spricker snart, förklarade Gunnar Gren, Il Professore, när Öster kom på tal. Gren var certifierat fotbollsgeni och därtill göteborgare.

Man var tvungen att ta honom på allvar.

Och det är klart. Något låg det i vad han sa. Värendsbygden är inte precis Copacabana.

Men Stig Svensson hade något slags övernaturlig förmåga att hitta bollbegåvningar. I Bodabruk, Långasjö, Älmhult, Värends Nöbbele, Saxemara, överallt vaskade han fram guld ur de där steniga åkerdikena.

Året efter vann Öster allsvenskan.

Och inom parentes sagt, (för Gunnar Grens skull) det tog tjugo år för Österbubblan att spricka. Den sprack för att smålänningarna började spela som göteborgare: hård aggressiv maskinfotboll och långa bollar på nån som alltid hette Glenn.

Men min ingång var en annan. Jag kom att tänka på ett annat lag. Jag kommer ihåg ett gäng killar som hängde på sina cyklar utanför Värendsvallen när Sotarn slog den där avgörande bollen mot Brage.

De var årsbarn med Flamengobesöket. Det slog mig att flera av deras föräldrar måste ha varit där, på brassarnas uppvisningsmatch. Allihop bodde ju runt hörnet. De måste ha tänkt ungefär som Svensson, att det är naturligtvis så här man skall spela. Inte sparka boll, utan spela. Och detta sagt inte som någon slags dröm eller vision, utan mer som ett konstaterande.

Ett slags magisk realism.

Värendsvallen ligger i Rio de Janeiro.

Vi hade ett fotbollslag. Och jag kom plötsligt ihåg det där laget.

Änghede. Håkan Kronberg. Musen. Jan-Olof. Peter Jansson. Rosén. Oxen. Det året Öster gick upp var de där killarna elva år gamla. Det lustiga är att jag fortfarande kommer ihåg hur de spelade. Och jag svär att jag aldrig har sett bättre fotboll.

Sista ordet Carl Hamilton