Kronkrigarna från valutafronten firar

KOLUMNISTER

Poltavaföreningen höll möte. De gamla frontkämparna från hösten -92 hade återsamlats för att fira tioårsdagen av kronfallet. Eftersom det skulle bli seminarium på hög akademisk nivå inledde kronförsvarets andlige fader, professor Tson Söderström, med att spika slutsatserna. Så att ingen osäkerhet skulle råda.

– Det blev en mycket låg kostnad för kronförsvaret. Skadorna var ytterst begränsade.

Vilket var vetenskapligt bevisat. Av honom själv.

– Med detta kan vi börja!

Gruppfotografering vidtog med Bildt, Dennis, Bäckström och de andra från depressionens glada dagar. Man var helt enig om det väsentliga:

Stålbadet hade rivit gott.

Gamla generaler nämndes med vördnad. En statssekreterare la upp Anne Wibbles personliga mötesanteckningar på overheadapparaten och strök med darrande händer över papperet. Då blev det tyst i lokalen. Många kunde säkert med vemod dra sig till minnes hur raskt finansministern hade sanerat statsfinanserna tills ingenting fanns kvar.

– Här, viskade han. Här har hon skrivit ”Inte skrämma”. Och här ”Inte störa”.

Han uttolkade sin forne chef.

– Inte skrämma – marknaden. Inte störa – de andra centralbankerna.

Då önskade man att några av de många småföretagare som under dessa dramatiska veckor för tio år sedan blev av med sitt livs besparingar, hade fått vara med. Säkert hade de då bättre förstått att vad som drabbade dem inte skedde av grymhet. Det fanns gott om mänskliga känslor hos de styrande.

Men – ibland måste man vara hård mot sina egna.

Så försjönk man i minnen.

De fega danskarna som hade röstat nej till Maastricht. De fega engelsmännen som hade låtit pundet flyta. De fega italienarna. De fega spanjorerna.

Mazepa kosackhövdingen. Flykten över Dnjepr.

Någon la på en overhead över svensk inflation under 1900-talet. Den visade stabilt hög inflation med fast valuta och låg inflation med rörlig valuta.

Slutsats?

Med utsträckt arm och hel hand pekade den förre statsministern Bildt rakt söderut:

– Jag tror fortfarande på en stabil valuta!

Men smög det sig inte in ett stänk av bitterhet i de käcka tonfallen? Så här till tioårsjubileet har många som inte var med, och som aldrig kan förstå hur det var där ute vid valutafronten, påstått att alltihop var i onödan.

Dessa eländiga besserwissrar, som vet bäst – nu. Det är bättre att inte veta bäst, ens nu. Att veta sämst är ett tecken på karaktär.

Så förklarade ytterligare en professor att ju längre bak i tiden man sökte, desto mer vetenskaplig blev förklaringen. Detta inses intuitivt. Mest vetenskapligt var det om ansvaret för kronförsvaret las på Erlander och Wigforss. Så vetenskaplig behövde man dock inte vara, försäkrade professorn, inte bland vänner. Det räckte att gå tillbaks till det fördömda 70-talet.

Så tömde de ärrade frontkämparna en sista kamratskål och utbrast unisont:

– Alltihop var Palmes fel!

Carl Hamilton