Bush ser världen som sitt spelbord

KOLUMNISTER

Spelet är slut, sa USA:s president. Framför sig såg han troligtvis en uppgörelse i bästa Hollywoodstil där skurken var avslöjad och han själv - sheriffen - hjälte.

Supermaktens självbild är inte oviktig för att förstå de kommande krigen. Men han visade också ofrivilligt hur världen kan te sig inifrån det nya Rom. Världen är inte rund, utan platt som ett spelbord.

Det är genom att i varje läge utmana till duell och satsa högt som den inbitne spelaren tror att han kan uppnå det han önskar. Politiska mål uppnås genom kraftmätningar där den starke får sin vilja fram och de andra tvingas ge upp.

Det är bara genom att rusta för krig och från början utesluta varje annan lösning än fullständig kapitulation som Saddams Irak kan avväpnas. Det är bara genom att förklara sig beredd att gå i krig utan Europa, som det går att få med Europa på krigsvagnen.

En ny världsordning där starka moraliska tongångar går hand i hand med viljan att ta stora risker. För den som spelar högt räcker det inte att sitta med starka kort. Övermäktiga militära resurser hjälper bara om motståndaren räknar sina förluster på rätt sätt.

Efter nederlaget i Vietnamkriget klagade amerikanska generaler surt över att vietnameserna inte hade uppträtt rationellt. Motståndaren räknade inte sina offer på samma sätt som de ljushylta. Hade vietnameserna bara varit rationella hade de förlorat.

En spelare som satsar på allt-eller-inget får snart en endimensionell psykologi. Allt handlar om inställning och attityd, inget om att hitta nya lösningar. För att vinna gäller det framför allt att inte visa tvivel.

Tvivel är ett tecken på svaghet. Svaghet är första steget till nederlag.

Bästa sättet att visa att man inte tvivlar, är att höja insatsen.

Särskilt i svåra och komplicerade lägen då tvivel faktiskt är påkallat, gäller det att höja insatsen.

En lärorik parallell i det mindre blågula formatet, aktuellt genom höstens folkomröstning, är det tio år gamla kronförsvaret. Valutahandlarna trodde inte på den svenska hårdvalutapolitiken. Det gjorde i stort sett ingen utanför den lilla svenska maktklicken. För varje ny tvivlare höjde regeringen Bildt insatsen. Nya räntehöjningar och sparpaket kastades upp på spelbordet. Karska uttalanden fälldes om att inget offer var för stort.

Till slut synades korten. De var urusla.

Det ironiska var att just de insatser som skulle stärka Bildts trovärdighet som valutaspelare - sparpaket och räntehöjningar - förstörde landets ekonomi och gjorde nederlaget oundvikligt.

För spelaren blir verkligheten vid sidan om spelbordet av allt mindre intresse. Det är spelet, insatserna, bluffarna och framför allt motspelarens reaktioner som står i centrum. Särskilt förhatliga är de som står vid sidan om bordet och har synpunkter på vilka kort spelarna kan tänkas sitta med. När ledarna för Tyskland och Frankrike påpekar riskerna med ett fullskalekrig i Irak, tappar USA:s försvarsminister besinningen. Han mästrar sina allierade som om de vore motståndare. Och inleder ett nytt spel. Nu är det Schröder och Chirac som ska utmanas och betvingas.

För spelaren består tillvaron i en serie dueller. Det är Bush mot Saddam. Rumsfeld mot européerna. Powell mot säkerhetsrådet.

Problemet för spelaren är aldrig att sätta i gång spelet. Svårigheten ligger i att avsluta och komma ur. Spelaren lever med sitt eviga dilemma. Även om han har vunnit mycket, så kan han inte resa sig från bordet och förklara sig nöjd. Ett så abrupt slut skulle kunna uppfattas som ett tecken på underliggande svaghet, att han egentligen inte menade allvar från början. Svaghet leder till framtida nederlag. Därför måste han fortsätta att spela tills motståndaren viker sig och är tillintetgjord.

Man kan naturligtvis i likhet med Sveriges statsminister hoppas på ett kort och framgångsrikt krig. Men det är inte bara detta krigs utgång vi ska hoppas på. Vi står i början av en ny världsordning. Vi står framför en lång rad spelbord.

Carl Hamilton