När finkonstnärer ger den stora Förklaringen

KOLUMNISTER

Konstens Emil i Lönneberga har slagit till igen. I Vimmerby har Statens konstråd och kommunen bjudit in några väletablerade konstnärer att skapa ett minnesmärke över bygdens dotter, Astrid Lindgren.

En av samtidskonstens portalfigurer, professor Dan Wolgers, har föreslagit att en plastgräsmatta ska rullas ut över Stora torget i Vimmerby med hål för fyrtio springbrunnar.

Kring detta kan besökarna sedan associera fritt.

Förslaget har mött ”populistiska” invändningar. Det vill säga: invånarna i Vimmerby gillar det inte.

Professor Wolgers å sin sida är svårt sårad över att obehöriga trampar på hans plastmatta. Han kallar de insändarskrivande Vimmerbyborna som babblar om skandal och kräver folkomröstning med mera, för okunniga mobbare.

– Ansvaret för att utforma gåvan (konstverket) måste juryn och konstnären ta, förklarar Wolgers. Något annat sätt att se det vore orimligt.

Men låt oss vara litet orimliga. Låt oss associera fritt kring ett ämne vilket som helst.

Jag associerar fritt kring ämnet Per Wästberg.

Per Wästberg var ordförande i juryn som reste Wallenbergmonumentet i Stockholm. Ingenting av Raoul Wallenbergs liv, gärning eller person finns i monumentet. Det är som det ska vara. Samtidskonst när den är som bäst. Däremot finns det en Förklaring.

Och det är här en möjlighet öppnar sig för lilla Vimmerby.

Det är förklaringen som räknas. Inte konstverket i sig, som ju inte bara är obegripligt utan helt meningslöst. Detta har Wästberg insett.

Wästberg har skrivit Förklaringen till det verk han själv har valt, en förklaring som brinner av patos och återhållen sanningslidelse kombinerat med insiktsfull förståelse för det märkliga som ligger utslängt för att inte säga uthällt på marken framför åskådaren.

Allt detta stora mäktiga sanna är gjutet – i brons. Uppsatt på plats. Signerat Per Wästberg, ”författare – ledamot av Svenska Akademien”. Ingen vanlig ordvrängare, alltså.

Här visar Wästberg på ett kongenialt sätt samtidskons-tens subtila kombinationsförmåga och (gäsp gäsp) ironiska positionsförflyttningar. Kort sagt: en dubbelmacka. Både upprorsmakare och makthavare. Statligt avlönad provokatör med professorstitel. Leka bildstormare men tala maktspråk.

En bronstavla nedsänkt till marknivå från Svenska Akademiens olymp. Från oss häruppe. Till er därnere. Alla ni som inte förstod. Konsten.

Och hur skulle Vimmerbyborna kunna begripa sig på Konsten? Vimmerby som är så litet så litet. Men jämfört med konstvärlden är Vimmerby ändå rätt stort.

Wolgers gör inte bara

Astrid Lindgren i plastgräs, han satt också i juryn som reste tolv hundskitar över Raoul Wallenberg.

Inte bara konstigheten går i arv. Även så upprördheten.

Man skulle kunna säga att upprördheten ingår i själva konstverket.

Förresten blev Emil kommunalpamp i vuxen ålder.Konstens Emil i Lönneberga har slagit till igen. I Vimmerby har Statens konstråd och kommunen bjudit in några väletablerade konstnärer att skapa ett minnesmärke över bygdens dotter, Astrid Lindgren.

En av samtidskonstens portalfigurer, professor Dan Wolgers, har föreslagit att en plastgräsmatta ska rullas ut över Stora torget i Vimmerby med hål för fyrtio springbrunnar.

Kring detta kan besökarna sedan associera fritt.

Förslaget har mött ”populistiska” invändningar. Det vill säga: invånarna i Vimmerby gillar det inte.

Professor Wolgers å sin sida är svårt sårad över att obehöriga trampar på hans plastmatta. Han kallar de insändarskrivande Vimmerbyborna som babblar om skandal och kräver folkomröstning med mera, för okunniga mobbare.

– Ansvaret för att utforma gåvan (konstverket) måste juryn och konstnären ta, förklarar Wolgers. Något annat sätt att se det vore orimligt.

Men låt oss vara litet orimliga. Låt oss associera fritt kring ett ämne vilket som helst.

Jag associerar fritt kring ämnet Per Wästberg.

Per Wästberg var ordförande i juryn som reste Wallenbergmonumentet i Stockholm. Ingenting av Raoul Wallenbergs liv, gärning eller person finns i monumentet. Det är som det ska vara. Samtidskonst när den är som bäst. Däremot finns det en Förklaring.

Och det är här en möjlighet öppnar sig för lilla Vimmerby.

Det är förklaringen som räknas. Inte konstverket i sig, som ju inte bara är obegripligt utan helt meningslöst. Detta har Wästberg insett.

Wästberg har skrivit Förklaringen till det verk han själv har valt, en förklaring som brinner av patos och återhållen sanningslidelse kombinerat med insiktsfull förståelse för det märkliga som ligger utslängt för att inte säga uthällt på marken framför åskådaren.

Allt detta stora mäktiga sanna är gjutet – i brons. Uppsatt på plats. Signerat Per Wästberg, ”författare – ledamot av Svenska Akademien”. Ingen vanlig ordvrängare, alltså.

Här visar Wästberg på ett kongenialt sätt samtidskons-tens subtila kombinationsförmåga och (gäsp gäsp) ironiska positionsförflyttningar. Kort sagt: en dubbelmacka. Både upprorsmakare och makthavare. Statligt avlönad provokatör med professorstitel. Leka bildstormare men tala maktspråk.

En bronstavla nedsänkt till marknivå från Svenska Akademiens olymp. Från oss häruppe. Till er därnere. Alla ni som inte förstod. Konsten.

Och hur skulle Vimmerbyborna kunna begripa sig på Konsten? Vimmerby som är så litet så litet. Men jämfört med konstvärlden är Vimmerby ändå rätt stort.

Wolgers gör inte bara

Astrid Lindgren i plastgräs, han satt också i juryn som reste tolv hundskitar över Raoul Wallenberg.

Inte bara konstigheten går i arv. Även så upprördheten.

Man skulle kunna säga att upprördheten ingår i själva konstverket.

Förresten blev Emil kommunalpamp i vuxen ålder.

Carl Hamilton