När Gud uppenbarar sig i tv och börjar leda kriget

KOLUMNISTER

Det var en bra dag för Gud. Den amerikanske väckelsepredikanten Pat Robertson såg lyckligare ut än vanligt. Han stod framför en karta över Irak som var ungefär tre gånger större än den normala väderkartan.

Robertson når miljontals tittare varje dag på Guds egen tv-kanal.

Gud hade förlorat tålamodet, förklarade Robertson. Gud var vred. Nu visade han sig inte i form av en fattig timmermansson från Palestina. Nu tog Gud kropp i stridsvagnsförband, luftlandsättningar och precisionsbombardemang. Alltihop fanns i form av röda förbandssymboler på programledarens lägeskarta. Uppe i rutans högra hörn stod det GOD – Gud.

Robertsons expertkommentator var en pensionerad överste utrustad med pekpinne modell sjuttiotal. En fickpenna som kunde förvandlas till pekpinne. Lågteknologi, men det fungerade. Robertson hade en likadan.

– Såna härliga framgångar för våra förband! utropade Robertson.

Översten skrattade litet generat. Det var en fin dag för Gud, jovisst, men tyvärr var det också en dag då det blev allmänt känt att det hade skurit sig ordentligt mellan Amerikas skrivbordsgeneral nummer ett, Donald Rumsfeld, och militärledningen. Rumsfeld hade bestämt allt. Och se vad som hade hänt: för litet folk, för kort förbekämpning, reserverna kvarglömda i Texas, utrustningen på en båt nånstans utanför Afrikas kust. Och så de här förbannade irakierna som enligt Rumsfeld skulle ha stått på trottoarkanten och tjoat som vanliga hederliga amerikaner på fjärde juli.

Två dar skulle det ta, hade Rumsfeld sagt till general Tommy Franks. Två dar.

– Gud har kontroll! ropade Pat Robertson och lämnade lägeskartan.

Robertson övergick till att svara på frågor från tittarna. Studiovärdinnan, en ung

färgad kvinna som var lika lycklig över denna stora Guds dag, läste upp tittarpost.

Signaturen ”Jerry” undrade var i Bibeln det stod att Gud hade givit Amerikas Förenta stater rätt att invadera andra suveräna stater.

– Irak är en konstgjord stat, sa Robertson. Nästa!

Sen kom en riktigt obehaglig fråga från ”Monika”. Hennes bror tänkte vänta med att ge sig åt Gud tills alldeles innan han dog. Han hade ju lyssnat på Pat Robertson och visste att han skulle få syndernas förlåtelse i alla fall. Innan dess tänkte han ha litet lajbans. ”Monika” berättade inte ifall hennes bror var en av dem som var på väg till Bagdad.

För första gången såg Pat Robertson irriterad ut. Här var alltså nån som försökte dra Gud vid näsan. Nån som hade sett på Guds egen tv-kanal och kommit på att det fanns en lucka. Det var dags att ta i på skarpen.

– Du kan tala om för din bror att nån kan dra upp en revolver ur fickan och skjuta honom i huvet. Och då är det för sent att ge sig åt Gud. Nästa!

Studiovärdinnan log.

Pat Robertson såg in i kameran.

– Det här är bara början, förklarade han. Sen ska vi ta Nordkorea.

– Oh my God, skrattade flickan.

Carl Hamilton