Pestflaggan har vajat ett bra tag över Skandia

KOLUMNISTER

Jag hade en kraftig déjà vu-upplevelse häromdagen. Minnets eget whiplash.

Jo, det gällde förstås en bolagsstämma. Vi är inne i stämmoperioden, vårens motsvarighet till höstens älgjakt. Det är ungefär samma grundidé. Man sitter på pass, timmarna går, inget händer.

Fast på Skandias stämma i tisdags hände det faktiskt något.

Finnarna är ute efter Skandia. Finansmannen Björn Wahlroos leder en attack från finska Sampo bank och håller på att köpa in sig i det skadskjutna svenska försäkringsbolaget. Eller, före detta försäkringsbolaget. I dag är ju Skandia någonting annat. (Oklart vad.)

Wahlroos var förresten också någonting annat tidigare. Innan han blev finansman var han Moskvakommunist. Absolut stålhård. Knuten näve, vinkelhaka. Men sen gjorde han om klassanalysen och kom på att han borde sadla om. Blev finansman. Absolut stålhård.

Vad bryr sig en finne om Skandia? Pestflaggan har vajat över bolaget ett bra tag.

Bonk, tänkte jag. (Inte bank.) Bonk.

Bonk Business Inc är ett av Finlands mest intressanta konstprojekt. Ett påhittat företag. Det finns inte. Ungefär som Skandia alltså. Och Skandias vinster.

Skandia ska inte utvärderas ekonomiskt. (Resultatet blir helt enkelt för bedrövligt.) Och självklart inte etiskt.

Skandia måste utvärderas estetiskt. Som konstverk.

Det är meningslöst att låta Handelsbankens siffernissar ge sig på bolaget. Skandia ska bedömas av Dagens Nyheters konstkritiker.

Skandia ska flyttas från Ekonominyheternas vattenkammade slipsgossar till Kulturnyheternas softa lirare.

Skandia ska in på Moderna museet. (Som ju inte heller finns.)

Vd Lars-Eric Petersson är helt enkelt en performanceartist i den högre skolan.

I tisdags gjorde artisten Petersson sitt absolut sista bländande bravurnummer när han i sann Bonk-anda gick upp i talarstolen och lovade att han, efter att ha snott aktieägarna på hundra miljoner, skulle jobba vidare för en krona.

En timma senare fick han sparken.

En ren happening alltså.

Egentligen är Petersson appropriationskonstnär. Det är en underavdelning inom samtidskonsten. En splittrargrupp ur en fraktion i en sekt.

Appropriationskonstnärer ”lånar” (d v s stjäl) andras konstverk genom att göra om dem lite grann. Klipper bort några rutor här och där i en film. Fotograferar en målning och påstår att den därmed är deras.

Petersson har approprierat hela Skandia. (Plus ett par paradvåningar på Östermalm.) Men – och det är här mästaren visar sig – han har kombinerat appropriationsnumret med en näst intill skenande inkompetens i själva hanterandet av företaget.

Galleri Skandia. Samtidskonst när den är som mest utsökt.

På det sättet har han barlagt samtidens inneboende väsen. Efter Petersson kan ingen längre hävda att direktörskapitalismen fungerar.

Annat än som Bonk.

Det här kan Björn Wahlroos på sina fem fingrar.

Personligen ser jag strukturaffärer. Jag ser synergier.

Jag ser Skandia Bonk.

Carl Hamilton