Offentlig service kommer att bli ett lågavlöne-helvete

KOLUMNISTER

Sedan de stora nedskärningarna efter nittiotalskrisen har det funnits ett nyhetsflöde som sällan har visat sig under de riktigt stora rubrikerna, men som å andra sidan aldrig har upphört.

År efter år har notiserna dykt upp som en ström av kvitton på att nedskärningarna verkligen tog.

Det har varit äldrevårdspatienter som inte varit utomhus på två år. Läkare som inför tv-kamerorna öppet medgivit att äldre dött på grund av personalbrist. Det har varit för få kuvöser och specialambulanser för de för tidigt födda. Skolor som måste stänga sina toalettavdelningar. Kraftig ökning av tonårsdepressioner i bråkiga skolor. Ständiga fall av vanvård på äld-rehem. Hemtjänst som inte haft tid för de gamla. Sjuka patienter som skickats hem på grund av plats- och personalbrist.

De många små notiserna har avspeglat vad människorna upplevt i sin vardag. Oron över att bli sjuk är numera en allmän svensk oro.

Vid en normal svensk släktmiddag kan alla bidra med historier om vad som hände när morfar bröt lårbenshalsen eller grannen fick lunginflammation.

Eftersom det rått och råder bred politisk enighet om att de offentliga finanserna skulle repareras genom en förödande kombination av nedskärningar och åtstramning, har inget av de fyra eller fem politiska mittenpartierna kunnat kanalisera den folkliga oron.

I stället har politiken sentimentaliserats.

Vänsterpartiets tidigare framgångar beror inte på mediesanningen att Gudrun Schyman var personligt populär. Schymans popularitet var politisk och berodde på att hon kunde kravla sig upp på socialdemokraternas valplattform från -94, och göra den till sin politiska bas.

Politiken har sentimentaliserats. I två valrörelser har

politiker från vänster till höger stått upp och med darr på

rösten beskrivit sina starka känslor för den gemensamma sektor som de till vardags

varit överens om att rusta ned.

I Skåne har de strejkande kommunalanställda varit ofina nog att i ett öppet brev till de styrande politikerna i regionen påminna dem om deras stora ord och starka känslor i den senaste valrörelsen. För en vecka sen talade jag med Hans-Olle Andersson som är ombudsman för Kommunal.

- Det har varit tyst som i öknen, sa han. Han lät inte särskilt förvånad.

Sedan dess har arbetarkommunen i Bjuv hört av sig och bett om ett sammanträffande.

Hyckleriet är lika uppenbart som självklart. De sentimentala uttrycken utåt motsvaras av en lika cynisk verklighet.

Men därtill kommer att det är dumt.

De kommunalanställdas krav är rimliga ur ett rättviseperspektiv. De utför tunga och krävande arbetsuppgifter till låg lön. Men deras krav är viktiga ur ett vidare perspektiv; om det skall finnas en chans att bevara åtminstone ett skelett av den svenska modellen.

Om medborgarna även i framtiden skall vara beredda att betala höga skatter måste den offentliga servicen hålla en rimligt hög standard. Offentlig service är personalintensiv och det kräver på kort, medellång och lång sikt vettiga anställningsvillkor.

Annars förvandlas offentlig vård, skola och omsorg till ett tröstlöst helvete av lågutbildad service för lågavlönade.

Medelklassen tar sin Mats ur skolan och går därifrån. Den utvecklingen har redan börjat.

Förtroendet för den gemensamma sektorn har sina brytpunkter. Det är en missuppfattning att det går att gasa och bromsa så att svenskarna är precis tillräckligt nöjda för att hänga med och betala sina skatter.

När misstroendet blir allmänt överger folk det som tidigare varit gemensamt och skaffar sig privata - dyrare, men fungerande - lösningar. Därefter röstar de helt logiskt på partier som lovar skattesänkningar.

Nu tornar sopsäckarna upp sig i strejkens spår. Folk börjar klaga över att det luktar. Det är hyckleriet som stinker.

Carl Hamilton