Såg du matchen – tre ord som en äkta make vill höra

KOLUMNISTER

Alla avgår. SL-Schön avgår. Ehrenkrona avgår. Berner avgår innan han ens har pågått.

Personligen avgår jag med tåget 19.47 från Skövde station.

Det börjar bra. Mycket bra till och med.

Vagnen är halvtom och jag har beställt en öl och hörlurar. Sverige–Finland i ishockey. En klassiker. Och hör och häpna, det står ett noll till Tre Kronor.

Så här skulle livet alltid vara. Till och med radiokommentatorerna är angenämt begåvade.

Men sen blir det ett ett. Fan. Sen blir det två ett. Sen blir det tre ett.

Efter tre ett till Finland blir tonläget i radion ett annat. Litet stramare.

Efter fyra ett kräver kommentatorerna – med all rätt! – Hardy Nilssons avgång. Att de inte kan lyssna på sakkunskapen. Åk skridsko för helvete. Spela pucken.

Samma gamla skitvisa. Och så Selänne igen. Fem ett.

Att man ska behöva genomlida denna totalt meningslösa uppvisning i nationell inkompetens. Att Sverige ska få stryk av en av sina gamla kolonier. (Ungefär som när England regelbundet förnedras av Indien i cricket som ett slags senkommen hämnd – och, för vadå?) Man skäms.

Jag tar av mig hörlurarna och slänger dem irriterat i det tomma sätet bredvid. En vänlig herre mittemot nickar instämmande.

– Jag bryr mig inte heller om hockey, säger han och tar fram en tjock bok.

Det ser ut som en biografi över Wittgensteins år på den österrikiska landsbygden. Då mådde Wittgenstein inte bra. Själv mår jag också rätt pyton. Allt såg ju så bra ut. Colorado hade slagits ut ur slutspelet och vi hade fått över proffsen. Frälsaren från Ö-vik var tillbaks.

Problemet med Foppa är bara detta:

Och här kommer nu en sanning med vidare betydelse än bara hockey. (Om nu något kan vara ”bara” hockey.)

I division fem fungerar inte Foppas dragningar. För ingen förstår dem.

Begrunda detta.

Allt handlar om kontexten. Eller språkspelet som Wittgenstein skulle ha sagt.

Foppa är helt enkelt för bra för finnarna. De går inte på hans spel för de fattar det inte.

Jag tar upp min egen bok. Det är en biografi av en engelsk karriärpolitiker under Thatcher. Han lägger tio av sina bästa år på att vara minister. Han offrar allt. Han går från att vara utskrattad och förhånad till att bli beundrad, fruktad, mäktig.

Och inte en dag utan att han funderar på att avgå.

Jag blir avbruten av ett slags överfrekvent gallskrik ur hörlurarna i sätet bredvid. Det är radiokommentatorerna. Att de bara orkar. Nu har de väl börjat kräva varandras avgång också. Idioter.

Jag bryr mig faktiskt inte längre. Jag tänker inte lyssna. De kan få ha sina nederlag och avgångar för sig själva. Vad står det nu? Tretton ett till finnjävlarna eller nåt i den stilen. Det kan göra detsamma.

Jag åker genom ett mörknande landskap. Jag är herre över mitt eget öde.

När jag öppnar dörren möter min hustru mig med tre ord som varje äkta man längtar efter att få höra.

– Såg du matchen!!!

Carl Hamilton