Euron - ett högerprojekt med vänster- argument

KOLUMNISTER

I tre avsnitt har Sveriges Television låtit oss följa eurons historia. Brian Lappings dokumentär på måndagarna har varit den bästa repetition man kan önska sig inför höstens folkomröstning. Den är berättad med lika delar lustfylld kyla och munter brittisk cynism. Dramatiken är lika självklar som ödesmättad.

Efter att ha sett den känner man sig som den där lille killen från landet som ska hejas in på banken för att pantsätta huset och bli siste man att köpa aktier i Framtidsfabriken.

Det är självklart att en så dålig affär inte motiveras med handfasta ekonomiska argument, utan med visioner om en Ny Tid.

Bruno Årfors som läser texten har en vidunderlig förmåga att skapa ögonblick av klarsyn bara genom en lätt sättning i rösten. Det finns ett slags salt saklighet inbyggd i hans tonfall. I det här sammanhanget firar han triumfer eftersom avståndet mellan de stolta proklamationerna fred, enighet, samförstånd - och spelarnas verkliga intressen, är så stort.

Tyskarna kom till kraftmätningen med en kombination av Europas bäst skötta ekonomi, en av världens mest respekterade centralbanker och dåligt självförtroende. På förhandlingsbordet lade de Europas starkaste valuta. Men fransmännen hade något som skulle visa sig vassare: sin väl omvittnade förmåga att bluffa.

Ur detta möte föds euron.

Som en röd tråd genom skildringen går den åtskillnad som upprätthålls mellan ekonomi och politik. För de inblandade spelarna är valutan inte ett smörjmedel i ekonomin som ska hanteras varsamt, utan ett maktmedel. Serien avslutas också med den tänkvärda och dubbeltydiga sammanfattningen att det var politisk strategi, inte ekonomisk nödvändighet, som skapade den gemensamma valutan.

Dubbeltydig, därför att slutsatsen har direkt bäring på vår egen debatt och vad vi numera uppfattar som självklara sanningar.

De franska elittjänstemännen har alltid föraktat nationalekonomi och ekonomiska argument. När J-C Trichet, permanent chef för finansministeriet och senare centralbankschef (numera under åtal för bedrägeri), skulle förklara fransk penningpolitik för en grupp framstående internationella ekonomer, inledde han med en magistral proklamation: fransk penningpolitik handlade inte om ekonomi, den handlade om att förstå - Europa.

Argumentet är vansinnigt. Men det går hem.

Politik och ekonomi är ett motsatspar som med all säkerhet kommer att prägla retoriken också i höstens svenska folkomröstningskampanj.

Det är möjligt, som en del hävdar, att den gemensamma valutan är ett högerprojekt. Men om Sverige avskaffar kronan så kommer det att ske med vänsterargument.

Efter tjugo år av misslyckade marknadsekonomiska reformer har ekonomiska sakargument helt enkelt förlorat en del av sin styrka. Attityden har blivit: Ekonomi är marknad. Ekonomi är nedskärningar. Ekonomi är höger.

Politik är vänster.

Vanskötta avregleringar som motiverades med vetenskapliga nationalekonomiska argument har grundlagt en allmän misstro mot ekonomisk vetenskap som förklädd högerpolitik.

Under en period excellerade bankekonomer och ekonomiprofessorer i missade prognoser. Kronförsvaret, som var den svenska generalrepetitionen inför EMU-inträdet, stöddes helhjärtat av den ledande ekonomkadern som dessutom förutspådde att den förda politiken skulle bli mycket framgångsrik. Maktens egen chefsekonom, professor Lindbeck, stod i januari -93 mitt i en depression utan att upptäcka den.

Hela denna fas där "mjuka" värden fick ge vika för "hårda", där demokratiska grundvärderingar fick lämna plats för effektivitetsargument, ledde till en avsky mot "ekonomismen", den enögda synen på människan som nyttomaximerande maskin.

Olyckligtvis ledde ekonomernas misslyckanden till misstänksamhet mot all ekonomi och all ekonomisk erfarenhet.

Nu hävdas att höstens beslut inte handlar om ekonomi.

Det handlar om ekonomi. Och dålig ekonomi blir aldrig bra politik.