”Jag vill leva jag vill dö i jorden”

KOLUMNISTER

Jag är på jakt efter svenskheten. På dagis sitter barnen i ring på fredags morgon och förklarar mycket klokt för mig att idag ska man tänka bra saker om Sverige.

Sen sjunger de Du gamla du fria, första versen. Men Disa, 3, som kan alla orden, även de svåra, vill sjunga den andra också, den om döden.

Hon är absolut orubblig.

De sjunger den om döden.

Annars framhålls ju alltid norrmännen som ett absolut föredöme när det gäller att fira nationaldag.

I mitt pojkrum hade jag ett fotografi som jag fått av morfar. Det visade överlämnandet av Akershus fästning 1945. I förgrunden, en tysk officer och en norsk motståndsman. De saluterar varandra.

Tysken är ett under av arisk självkontroll. Tusenårsriken må gå under men uniformen är nypressad. Stövlarna nysmorda. Ansiktet valsat i någon sorts ytterst hård metall.

Mitt emot honom står en ung man i äppelknyckarbyxor med bakåtstruken lugg. Han bär en kikare i en rem över axeln. Framtiden förefaller mycket ljus.

Det är den sjuttonde maj 1945. I bakgrunden hissas den norska flaggan.

Om man inte minns sin ofrihet, har man ingen större anledning att fira sin frihet.

Studenterna minns förstås. Jag går Kungsgatan ned. Från alla sidogator dyker lövade lastbilar upp med sjungande, för att inte säga skrålande studenter. På väg ut i friheten.

Medan studenterna lämnar skolorna, går en grupp intellektuella in på Norra Latins gamla gymnasium för att diskutera det evigt svenska.

Författaren Göran Rosenberg förklarar att vare sig vi vill det eller inte simmar vi i den multikulturella bouillabaissen och de flesta viktiga frågor avgörs någon annanstans än inom nationens ram. Det svenska kan vi glömma.

Ville man vara elak skulle man kunna säga: det där var ett oerhört svenskt argument.

Magnus Karaveli som är ledarskribent på Östgöta Correspondenten replikerar med att göra något mycket osvenskt. Han efterlyser mer svenskhet.

Vart tog nationen vägen egentligen?

Är det på Skansen Sverige finns?

Vi lever i en märklig tid. Förr tryckte överheten ner nationen i halsen på folk så snart de knystade. Den som krävde sin rätt var fosterlandsförrädare.

Många tog konsekvenserna. En fjärdedel gjorde som Karl-Oskar och Kristina och övergav det fosterland som inte ville veta av dem.

Numera har vi väl inte någon riktig överhet. Men vi har en elit och eliten är mycket riktigt på väg någon annanstans. För eliten är nationen överspelad. (Bortsett från den 6 juni. Då gäller folkdräkt på.)

Uppe på Skansen står riksdagens talman och säger att demokratin är grunden för nationen.

Ett barn kan se att det är precis tvärtom.

Disa, 3, som kan även de svåra orden, tar sista versen en gång till.

Triumferande, för att visa att nu är det hennes egen version som gäller. Hon sjunger:

Jag vill leva jag vill dö i jorden.

Carl Hamilton