Nu är torsken välkommen på de lyxigaste krogarna

KOLUMNISTER

En kväll för några veckor sen kom jag vandrande utmed Stockholms kajer. Vid Skeppsbron hade ett tvåmastat skolfartyg ur den tyska flottan lagt till. Den tyske presidenten bjöd svenske kungen på middag. Ur mörkret ljöd små tyska visselpipor var gång en besökare gick ombord.

De kungliga anlände. Visselpiporna pep. Sen spelade fartygsorkestern upp ett

ABBA-potpurri.

Jag kom att tänka på den ständigt pågående stånds-cirkulationen i samhället.

För tjugofem år sen var ABBA:s musik ytlig och dum. Björn och Benny var så skrattretande kommersiella att de hånades av alla som visste vad som var upp och vad som var ned. Nu har Dancing Queen gjort hela klassresan från melodiradion till kungens bord.

För att inte tala om familjen Bernadotte själv som klappade takten till Waterloo under tältduken på fördäck. Från franska småborgare till väletablerade arvsmonarker på bara tvåhundra år.

Inte bara människorna befinner sig i rörelse. Även tingen, musiken och tidsfenomenen följer med i ett oförutsägbart mönster upp och ned.

Låt vara att det krävs ett och annat kostymbyte. I stället för magiska syntmaskiner, framfördes abbornas musik nu av mässingsorkester i umpaumpatakt på mellandäck. Men strängt taget är det väl inte konstigare än att direktörerna köper sig doktorshatt, eller blir godsherrar vid Mälaren. Det är strävan uppåt och fallet nedåt som håller det sociala maskineriet i gång.

Häromdagen rapporterade tidningarna att ädelliberala folkpartiet har blivit något mindre ädelt, men mycket större. Toleransens förespråkare på jorden har fyllts på med främlingsfientliga väljare. Men storlek ger respekt.

Tvärt emot vad alla påstår är den grundläggande frågan inte vad som är höger eller vänster. Eller ens en rätt och fel.

När det kommer till kritan vill de flesta veta vad som är upp och vad som är ned.

En gång var ABBA förresten inte en musikgrupp utan en liten burk med fisk-konserver. Vilket för oss över till - torsken. Det bästa exemplet av alla på hur man kommer upp sig i världen.

Vår käre gamle firre, tidigare fattig mans mat, har tack vare överfiskning och utsläpp blivit sällsynt och därmed dyr, och kunnat flytta över till de exklusiva restaurangerna. Nu med hummerklo och sparris som sällskap på tallriken. Och till slut med en klatsch av silvergaffeln på fenan, har torsken adlats och blivit - von Torsk.

Ju mer döende, desto finare.

Så kan man filosofera i sommarnatten när man plötsligt avbryts av den lilla gälla visselpipan. Någon är på väg upp. En gammal bekant, fångad mitt i själva ståndscirkulationen, balanserar på landgången till det upplysta skeppet. Herregud, är det han tänker man. Han som alltid kämpar sig vidare uppåt trots att han aldrig klarar sina jobb.

Och man tänker för sig själv: ja, vad är egentligen upp och vad är ner?

Jag är i alla fall glad att jag är på väg hem.

Carl Hamilton