Detta är den nya världs- oordningen

KOLUMNISTER

Det är andhämtningspaus i kriget mot terrorismen. Mönstret av en ny världsordning ordnar sig likt järnfilspån kring en kraftpol.

Journalisterna har rest hem. Kriget i Irak har återgått till ockupationens evigt tröstlösa och blodiga tragglande. Allt följer de gamla mönstren. En eskalering av misstänksamhet från bägge sidor. Kring staden Thuluiya, norr om Bagdad, genomfördes i helgen en manöver med 4 000 amerikanska soldater för att rota ut misstänkta terroristnästen. 375 irakiska män fängslades. Kvinnor och barn belades med handfängsel vid genomsökandet av bostäder. Två irakiska män avled i vad som från amerikansk sida beskrivs vara hjärtattacker. Familjemedlemmarna hävdar självklart något annat. I det ena fallet talas om att amerikanska soldater misshandlat en av männen, tidigare en hög irakisk militär, med sina karbinkolvar.

Kriget är officiellt slut sedan många veckor. Den här typen av krig är nästan alltid officiellt slut.

Terroristerna, Saddamanhängarna (eller motståndsmännen, beroende på var man själv står) skjuter ur mörkret - fegt, alltså. Ockupationsmakten har inga möjligheter att skilja vän från fiende. Eller - med amerikanskt språkbruk - man vet inte riktigt vilka som är "tama" bybor. Alltså retalierar man brett. Vilket föder motstånd. Vilket i sin tur kräver förnyade insatser mot terrorismen.

Du kan gräva upp benen från någon gammal romersk soldat i Forthviken eller Palmyra, och de kommer att berätta samma gamla historia.

När biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz för tio år sen lanserade teorin om förebyggande krig, betraktades det som rena knäppskalleteorier, inte minst inom det republikanska partiet.

I dag är det officiell politik.

Den psykologiska chockverkan av en attack på amerikansk mark riktad mot det amerikanska folket, kan inte underskattas. I det vakuum som uppstod efter den elfte september när det amerikanska folket krävde hårda åtgärder, eller varför inte kalla det hämnd, så fanns det en grupp som hade ett färdigt program som svarade mot de psykologiska behoven.

I ett kritiskt ögonblick i historien hade en liten grupp intellektuella, de neokonservativa, ett svar, en strategi och en utarbetad ideologi. Är det en framgångsrik strategi? Ja, utifrån de neokonservativas eget perspektiv att USA skall "för evigt" dominera världen, är strategin ytterst framgångsrik. Den erbjuder på en och samma gång orsak, medel och mål.

Utifrån perspektivet att terrorgrupper runt om i världen skall hindras att slå till mot de rika, öppna samhällena i nord, är det naturligtvis en suveränt misslyckad strategi. Den har alla förutsättningar att skapa fler terrorattentat och att slå upp en vid klyfta mellan nord och syd.

Men inte heller detta utgör - sett från de nykonservativas horisont - någon brist hos teorin.

Tanken bakom förebyggande krig går ungefär så här: om det finns ett stort och reellt hot mot demokratin är det bättre att förekomma än att förekommas.

Hitler och Nazi-Tyskland får som vanligt tjäna som åskådningsexempel. Om Hitler hade lönnmördats rent profylaktiskt 1938 (en tidpunkt vid vilken Hitler ännu inte var historiens Hitler, utan en högt respekterad statsman särskilt i de kretsar som i dag säger att man borde ha lönnmördat honom 1938; men om) så hade det sparat 40 miljoner människoliv. Kalkylen är solklar.

Nu har det (som bekant) visat sig att hotet från de irakiska massförstörelsevapnen inte var reellt. I vart fall högst överdrivet.

Då inträder en annan princip. Försiktighetsprincipen. Bättre anfalla en gång för mycket, än en gång för litet.

Som alla (utom de religiöst troende) inser, är detta ett tankemönster helt inneslutet i sig själv. Det kan aldrig bli eller vara fel.

Finns det massförstörelsevapen, hade vi rätt. Finns det inte massförstörelsevapen, hade vi också rätt.

Det profylaktiska kriget är alltid rätt.

Detta är den nya världsoordningen.

Carl Hamilton