Tänk om man fick bli 500 år i somrar

KOLUMNISTER

Så här tänker jag i sommarnatten: hur fint vore det inte om människan kunde bli femhundra år i stället för bara åttio, nittio eller hundra?

Så att jag fick uppleva femhundra somrar som denna, i stället för bara sjuttiofem.

Dessutom skulle den ekonomiska utvecklingen gå bra mycket fortare när varje person under femhundra år kunde samla en större mängd kunskap och omsätta den i utvecklingsfrämjande handling.

Eller, skulle den möjligen gå långsammare eftersom alla då tog det så mycket lugnare och bara satt så här som jag i bersån och luktade på en klar?

Man kan tänka sig att barndomen då tog femtio år. Varav minst femton år i blöjor. Tjugo år i målbrottet. Å andra sidan kunde man smyga i väg på bio med sjuttonåriga skönheter i ungefär sextiofem år.

Om människan blev femhundra år kunde man födas vid tiden för Gustav Vasas intåg i Stockholm och sedan dö lugnt under Göran Persson.

En gång såg jag ett tv-program som handlade om människor som ville förlänga sina liv. Metoden var vetenskapligt utprovad. En av männen pekade på tre skålar på bordet. På botten av skålarna låg det små klickar med föda. Det var allt han åt. Sprit fick han inte dricka. Tobak fick han inte röka. Han var mycket smal men mycket lycklig.

Efter bara fem år på samma diet hade han förlängt sitt liv med tre månader. Det var vetenskapligt bevisat.

Så tänker jag i sommarnatten. Jag sitter i bersån med anteckningsboken, en smörgås och pluntan. Som alla svenskar gör i juli. I juli när vi blir poeter. Du, skriver poeten i sin anteckningsbok när han tilltalar läsaren. (I juli blir han lätt familjär.) Du, skriver han, det som är botten i min plunta är botten också i din.

I sommarnattsdunklet. Då du blir jag.

Men varför är sommaren så jävla kort?

Därför att, säger den förståndige, därför att det är just genom sin korthet som sommaren blir sommar.

Vad vore sommaren utan höst? Vad vore livet utan död? Ett ständigt pågående kontinuum. Ett stadigt värkande ingenting.

Vad vore spegeln du ser in i utan sin svarta fond? En tom glasruta.

Utan svärta inget liv som återkastas.

Så säger de förståndiga.

Underbart är kort. Det mesta regnar bort.

Men tänk om man kunde bli femhundra år. Tänk om man kunde fått se Gustav Vasas intåg med egna ögon. Problemet är väl bara att Gustav Vasa också skulle bli femhundra. Så risken är överhängande att man lik förbannat skulle dö i Gustavs tid.

Jag kräver inte att sommaren ska vara längre. Det enda jag kräver (men det kräver jag!) är att hösten och vintern kunde vara en liten smula kortare.

Förslagsvis fyra månader kortare.

Jag säger inget om längden på livet. Jag undrar bara varför döden är så förbannat lång.

Sista ordet Carl Hamilton