Alla betraktade den hoppande telefonen

KOLUMNISTER

Jag har en god vän som är biståndsarbetare. Han skickades till Afghanistan för att göra en utredning om transportväsendet.

Den första tiden ägnade han åt att fastställa ramarna för den stora rapporten. Eftersom experter från en rad nationer var involverade gällde det att hitta en gemensam struktur för hur problemen skulle redovisas, analyseras och presenteras.

Han gjorde upp en mall. Ingen brydde sig om den.

Biståndsarbetaren drog upp planerna för de ansvariga ministerierna. Lastbilar och bussar måste införskaffas från utlandet. Omlastningsdepåer och garage skulle byggas ute på landsbygden. Han skickade iväg två malaysiska ingenjörer för att utreda om de gamla bensindepåerna gick att använda. De återvände och rapporterade att vägen var oframkomlig.

Rapporten växte.

Den enda riksvägen, mellan Jalalabad, Kabul och Kandahar var förstörd. Alla broar var sprängda.

Vägen över Hindukush går genom en tre kilometer lång tunnel utan ventilation, utan belysning och utan vändplatser. De kallar den Salangtunneln. Ingen vettig människa ger sig in där. Avgaserna får folk att tuppa av och sen kraschar deras fordon mot väggarna. Personbilar prejas av lastbilar. Kreaturstransporter kör in i ena änden och kommer ut på andra sidan med flaken fulla av döda djur. Ibland utbryter det eldstrider om vem som skall lämna plats.

Det var ryssarna som byggde tunneln, men de blev aldrig färdiga. Sen kom amerikanerna och satte ut vakter med walkie-talkies i var ände.

På sätt och vis var tunneln som Afghanistan.

Biståndsarbetaren åkte upp med alla de internationella experterna. Det låg snö på bergssidorna. Ur öppningen till tunneln steg det en pelare med rök. Det såg ut som ett moln som gått sönder.

Min vän skrev på sin rapport. På nätterna ringde han hem till sin fru i Bromma.

En dag dog mobiltelefonen. I normala fall, det vill säga utanför Afghanistan, skulle han ha köpt en ny. Men det fanns inga mobiltelefoner. Någon sa: gå ner till Chicken Street. På en av tvärgatorna finns det en verkstad.

Han gick dit. Verkstan var ett hål i väggen. Innehavaren tog emot honom med öppna armar, som en kär gammal vän. Han blev serverad te och blev ombedd att sitta ner. Medan hans värd studerade den avsomnade mobiltelefonen, började folk samlas.

Försiktigt placerade reparatören telefonen på en tallrik under något som påminde om en gammaldags ostkupa i glas. Sedan slog han på strömmen till ostkupan. Telefonen började hoppa upp och ner.

Nu var det fullt av folk. De längst fram förklarade för de nytillkomna vad som pågick. Alla betraktade biståndsarbetaren och den hoppande mobiltelefonen.

Efter ett tag tog reparatören ut telefonen och räckte den till min vän.

Den fungerade.

Så kan man också jobba.

Carl Hamilton