Det värsta ordet i vårt språk kan vara Varför

KOLUMNISTER

Det finns en gud för de små tingen. Jag föreställer mig att det är en hon. Hon håller reda på allt som de andra gudarna inte bryr sig om.

Stora händelser och olyckor har sin bakvända välsignelse. De går att förstå och förklara. Krig, revolutioner och jordbävningar gömmer sig inte bakom ett förrädiskt frågetecken. Skepp som förliser i mörkret, skyskrapor som står i brand. De kommer med en förklaring.

Ibland kan det värsta ordet i språket vara: Varför?

Overkligt, säger människor på radion. Overkligt, säger statsministern. Obegripligt, säger människorna i Arvika där en liten flicka har dödats.

De små händelserna som bara lämnar efter sig ett tomrum och ett Varför? Bollen som studsar fel och rullar ut på gatan och det lilla barnet som springer efter, skrattande.

Vi är vana vid att de små tingen fungerar. Alla de små händelserna som går så bra. Alla de små besluten som leder rätt, eller i vart fall inte är en stig som slutar i en avgrund.

Och så kommer en liten händelse som får ödesdigra konsekvenser. Varför skulle hon gå och handla just då? Varför just där?

Det lilla beslutet leder till den stora händelsen och det enda livet är slut.

Ingenting är givet. Allting förändras på några ögonblick.

En indisk författare sa att det finns en gud som håller reda på de små tingen. Jag tänker mig att de andra gudarna hellre vill ägna sig åt stora uppgifter, jord, himmel och helvete, allt sådant. Hon har fått det som blev över, de små tingen. Men det finns så många och hon är så ensam.

I onsdags vid lunch råkade min blick falla på en lokaltidning. Utrikesminister Anna Lindh skulle stanna kvar i Stockholm i stället för att delta i ett sedan länge planerat evenemang uppe i Norrland. Jag tror att det var någon tv-debatt som de ville att hon skulle vara med i.

I stället för att resa upp till Sundsvall stannade hon i Stockholm.

Demokrati är ett stort ord. Men Varför är ett större.

Politikens kärna är drömmar. Att drömma som barnet, att drömma en ny verklighet. Nu vaknar vi upp till en mardröm. Vi är på ett nytt ställe, men det är samma gamla mardröm.

Varför?

Det finns politiska ledare som utmanar och provocerar döden. De bär det dödsföraktande draget i sitt väsen. De lockar och retar våldet som en tjurfäktare som försöker dra ut besten i ljuset. Som Kennedy eller Palme eller Martin Luther King. Men Anna Lindh var inte sådan. På Folkets hus i Kramfors eller i FN:s generalförsamling i New York kunde man se vilken väg Anna hade gått för hon lämnade efter sig en lång rad av leenden. Att attackera Anna Lindh är lika perverst som att angripa Pippi Långstrump eller Tintin. Hon var oförskräckt, glad och modig.

Det finns en gud för de små tingen. Men det finns så många små ting att hålla ordning på. Ibland hinner hon inte med.

Carl Hamilton