Feminismen segrar - såpaprinsen är en bimbo

KOLUMNISTER

Bachelor är en dokusåpa som går på Femman. Jag har inte sett den. Det behövs inte. Jag har sett affischen.

Ytligt sett är Bachelor en ganska enkel utmaning mot den rådande feminismen (eller, statsfeminism som denna riktning ibland kallas som ett slags motsvarighet till statssocialismen. Man drömde om hur folket skulle äga produktionsmedlen och i gemensamma rådslag styra sitt öde; istället fick man Gosplan och små, stinkande Trabantbilar som gick att pressa upp i 80 kilometer i timmen innan de small till och självdog. Man drömde om hur kvinna och man en dag skulle kunna mötas jämlikt som kamrat och älskare. I stället fick man Peggy Bruzelius inkvoterad i lastbilstillverkaren Scanias styrelse.)

I vart fall. Jag har sett programaffischen. Och den fungerar. Bachelor är en provokation. På affischen sträcker sig ett tjugotal unga trånande kvinnor efter en ung man som fullkomligt strålar, nej radierar självbelåtenhet. Det står utom all tvivel att han också trånar - efter sig själv.

Jag är fysiskt oförmögen att redogöra för vad programmet går ut på. Men tro mig när jag säger att om någon hade haft åtminstone ett minimum av ambition och begåvning så hade de vänt på programidén och låtit tjugo män förnedra sig i kampen om en kvinna.

Men allt detta är bara ytverk. Egentligen är Bachelor lika välanpassat som en lärarhandledning i sex och samlevnad från Skolverket. Konceptet må vara en provokation (mot den goda smaken om inte annat). Men det praktiska utförandet, det reala mansgriseriet, visar sig inte fungera.

Kommersialismen är stark, men feminismen är starkare.

Pojken som ska välja ut den flicka han vill gifta sig med (inte den han ska uppvakta eller gå ut med eller ens gå till sängs med, för han bolstrar sig plikttroget och till synes glädjelöst igenom en halv pluton tämligen hårdkokta barbiedockor), pojken som ska välja visar sig nämligen vara - någonting helt annat.

Och det är här vi inser att vi faktiskt lever i en ny värld.

Den unge mannen (möjligen är det två män, men i så fall klonade på varandra) ler konstant och fånigt som flickor gjorde förr i tiden innan de blev befriade, han tar sig oupphörligen i ansiktet som om han vore osäker på om lösögonfransarna sitter kvar, han faller i trans så fort han får syn på sin egen bild i spegeln, och när han talar så talar han bara om sina känslor. Å ena sidan och å andra sidan, å säger ja så till henne så tror hon att ja inte vill och då kanske han säger att hon ska att ja tror "

Så där håller det på. När han till slut måste göra sitt val, börjar han gråta. Kort sagt, det här är inte en (och nu kommer jag att låta litet gammaldags) " man.

Det spelar ingen roll att Bachelor är ett korkat, reaktionärt mansgrisprogram.

Feminismen triumferar ändå. Prinsen visar sig vara en inkvoterad bimbo med snopp.

Carl Hamilton