Den fasan(s)fulla bilden av Cheney

KOLUMNISTER

För en tid sedan gav sig vicepresident Dick Cheney ut i skogen för att jaga fasan.

Cheneys jakttur har fått djurskyddsorganisationer i USA att reagera. Den har dessutom lett till att massmedia har begärt att få ut en bild (som lär existera) på Cheney i full jaktutstyrsel: bössa, mössa, oljerock. Vilket har avvisats – av en assistent. Dick Cheney talar inte med journalister. (Han utgör därmed en intressant motpol till sin chef, president Bush, som inte läser tidningar.)

I brist på fotografiska bevis måste jag därför be läsaren att för sin inre syn framkalla vicepresidenten som han står och går. Cheney är en stor man. Han väger utan vidare 140 kilo, kanske mer, kanske betydligt mer. Dessutom är han helt vit, en nyans ifrån att vara en tvättäkta albino. Inte för inte kallar de honom Silverräven. Det är som om alla mänskliga färger hade spolats av honom och försvunnit ner i jorden, till och med ögonbrynen är vita.

Cheney landade i gryningen på Arnold Palmer-flygplatsen i syd-västra Pennsylvania. Enligt Pittsburgh Post-Gazette togs vicepresidenten emot av en kontingent säkerhetsmän och ilastade tillsammans med sitt favoritvapen ett arméfordon.

Detta skedde i november månad. Situationen var minst sagt dyster. Vanligtvis sansade observatörer hade börjat tala om Irak som ett bottenlöst träsk av rent vietnamesiska kvaliteter. Fler amerikanska soldater hade dödats efter det att presidenten förklarade att kriget var vunnet och slut, än under själva kriget. Värst av allt, den ständigt gäckande diktatorn som skickade ut sina knastriga kassettband från gud vet var och lovade ond bråd död åt alla otrogna inkräktare.

Krig kan förefalla att vara en helt igenom rationell aktivitet. Den bästa teknologin vinner. Men det finns alltid ett utrymme, inte bara för slumpen utan också för det oförklarliga och för – det andliga.

Dick Cheney vet att röra sig i gränslandet för de yttersta tingen. Han har haft tre eller fyra hjärtinfarkter. Han har en anordning inopererad i bröstet som ger honom en kraftig elektrisk stöt när hjärtat tappar takten. Hans artärer är förstärkta med ytterligare någon ny medicinsk anordning i något okänt material.

Vicepresidenten är inte bara en företrädare för den amerikanska storföretagsamhet som han har tjänat under sitt liv. Hela hans fysiska väsen är en provkarta och en hyllning till de ämnen, substanser och mikroteknologiska finesser som gör Amerika stort.

Man kan tänka sig denna tystlåtne man med ena benet på var sida om livets gränslinje, öga mot öga med ödet.

Jag är övertygad om att Cheney, i denna speciella situation och med sin speciella erfarenhet, insåg att läget krävde extraordinära insatser.

Kanske ett offer. Eller, en sorts rit.

Alltså avreste han med Air Force Two till Rolling Rock Club i sydvästra Pennsylvania.

Exakt hur de femhundra buruppfödda fasanerna släpptes ut ur sina nät vet vi inte. Vad vi däremot vet är att Cheney och hans vänner väntade på dem.

Det var över nästan innan det började. Cheney själv nedlade inom loppet av några minuter drygt 70 fasaner. Därefter gav han sig på gräsänderna. Därefter fick ankorna vad de förtjänade. En observatör sa att det påminde om den första dagens eldstorm över Bagdad.

Man måste för sin inre syn kunna föreställa sig denne kritvite man stapplande fram över Pennsylvanias vackra slänter med ett hjärta piskat av ständiga elchocker, troligtvis med en eller två flåsande laddare ur ortsbefolkningen i släptåg, i ett regn av fjädrar, fågelskit och döda flygfän.

Nu ser krigslyckan ut att ha vänt. Hin Håle har plockats upp ur sitt hål. Inga fler kassettband.

Enligt New York Times är Dick Cheneys julkort i år försett med orden: ”Och om inte ens en sparv kan falla till marken utan att Han märker det, hur troligt är det då att ett imperium kan uppstå utan Hans tillstånd?”

Carl Hamilton